En nymf- eller flymfkropp skall ses vattnet -
med den här dubbingmetoden blir de fyllda av liv och färgspel.

Text och bilder: Gunnar Johnson

På min flugbindarbänk står en vacker mörkbetsad träask. På locket sitter en liten graverad mässingsplatta med inskriptionen FLYMPH-BOX, och asken är en gåva från en kär flugfiskarvän och brevskrivande frände i Idaho, som betytt oerhört mycket för mig och min syn på flugfisket som sport och livsstil. Jag kallar honom Pete, men i prästbetyget från 1914 står det Veron S. Hidy. Preben Torp Jacobsen presenterade honom och hans flugbindararv från Leisenring och Skues i nummer 5/6 av "Flugfiske i Norden" förra året. Kontakterna med Pete ger, förutom glädjen att utbyta flugbindartankar med en nära vän, också en värdefull känsla av samhörighet i rakt nedstigande led med några av de historiska flugfiskare, som format många av de byggstenar vi idag uppfattar som självklarheter.

När asken kom från Pete, fann jag i den förutom brev och diverse påsar med dubbingmaterial, också ett hemtillverkat spinningblock, som Pete gjort efter modell av sin gode vän Dick Clarke. Den amerikanska metoden att spinna dubbade kroppar till våtflugor, nymfer och flymfer är inte lika vanlig här i Europa numera, även om den beskrivs i äldre engelska fiskeböcker, och tidigare användes mer allmänt. Det heter ju också dubbingnål, och orsaken är inte bara den att man med nålen petade ut dubbingen så som vi gör idag, utan även den att man använde nålen vid tillverkningen av lösa dubbingkroppar, som man sedan lindade runt krokskaftet. Tekniken finns redovisad i Halfords Floating Flies and how to dress tliem, som publicerades 1886. Dubbingnålen trycktes helt enkelt ner i bordsskivan, och den vaxade tråden lades runt den, försedd med dubbingfibrer, dubblerades och tvinnades.

Amerikanernas metod

Idag väljer de flesta oftast att spinna dubbingmaterialet direkt på den enkla bindtråden, och det är en enkel och smidig metod. Amerikanarna har emellertid i större utsträckning anammat den gamla metoden att spinna dubbingen mellan en dubbellagd tråd, och den tekniken är därför idag betydligt vanligare i USA än här hemma. Den användes då på flugor, som ska fiskas under vattnet eftersom den ger livfulla sugande kroppar som resultat.

Den amerikanska metoden har flera fördelar. Förutom att ge oerhört starka flugkroppar, som motstår också de vassaste öringtänder, så ger de flugor som fiskas under vattenytan ett mycket livfullt utseende, och metoden bidrar till att färgen på undertråden lyser igenom och bildar en del i mönsterkompositionen när flugan blivit våt. Pete är därför mycket noga att inte bara ange vilken dubbing han använder, utan också vilken färg han väljer på bindsilket. Man behöver inte själv experimentera lång stund för att ge honom rätt. Färgen, intrycket av transparans och liv varierar stort mellan olika kroppar med samma dubbinghår, men där silket valts i olika färg. När det gäller nymfer och flymfer med dubbade kroppar, anser jag därför att Petes metod är klart överlägsen.

För att tillverka kroppar av den här typen behöver man inte ett spinningblock. Med litet övning går det att arbeta direkt på en bordsskiva. Men med spinningblocket blir kvaliteten jämnare, och med just det spinningblock Pete gjort åt mig, har jag en stor fördel då jag arbetar med mycket ljusa dubbingmaterial. Blocket har nämligen en vändbar hålslagen remsa av plastad hårdkartong p åovansidan, - den ena sidan är vit och den andra svart. Med normalfärgad grå, brun eller annan mörk dubbing, vänder jag den ljusa sidan uppåt, men vill jag tillverka en kropp av mycket ljus dubbing på ett ljustsilke, så vänder jag den svarta sidan upp, och får då en ökad kontrast.

En spunnen kropp har stora fördelar vid bindning av nymfer och flymfer. Men ska den ge intryck av liv och färgspel, måste den tillverkas av naturligt hår på silketråd. Hare, mink, bäver, mullvad och oppossum är några av Pete Hidy's favoritmaterial.

Ha aldrig bråttom!

En med den här tekniken tillverkad kropp ska vara tämligen tunn och transparent, och de kortklippta hårfibrerna ska därför spridas jämnt och fint över den välvaxade tråden. En starkt kontrasterande bakgrund underlättar arbetet och ger därför också ett bättre slutresultat. Och om det är något Pete har lärt mig, så är det just att vara noga vid all flugbindning och att aldrig ha bråttom. "Du ska kunna vara stolt över de flugor du binder", säger han, - men det kräver utöver tid och ett övat handlag, att man också använder rätt verktyg eller hjälpmedel. Spinningblocket i min Flymph-Box är ett sådant.

Pete använder alltid Pearsallsilke till sina flugkroppar, och börjar med att skära av cirka 25 cm, från trådrullen med den knivsegg som sitter på spinningblockets kortsida. Silket vaxas sedan väl, och fästs därefter i den främre skåran och spänns mellan stiften och kartongremsan, runt bakre tappen, och fram igen mellan det bakre stiftparet, och fästs sedan i skåran på sidan, där den längre trådänden tills vidare får hänga lös.

De kortklippta hårfibrerna sprids därefter med en pincett i ett jämnt och glest lager över tråden. Eventuellt lite tunnare mot ändarna, så går det sedan lättare att linda en vackert taperad flugkropp.

Den längre trådänden lösgörs så från skåran på sidan och läggs väl sträckt ovanpå dubbingfibrerna, som därigenom fixeras mellan de båda trådarna. Eftersom spinning-blockets bakre kant är avrundad, kommer trådarna att ligga väl an mot blocket under hela första delen av proceduren, varför risken att hårfibrerna rubbas är utesluten, - en liten men viktig finess.

Därefter frigörs även den korta trådänden från skåran längst fram, och trådarna tvinnas tillsammans genom att man snurrar dem mellan fingrarna. Fibrerna ligger nu väl förankrade och den färdiga dubbingtråden lösgörs från blocket och fästs på lösa kartongark med slitsar i sidorna. Det är en fördel att tillverka många kroppar på en gång. De kommer tack vare vaxet att "sätta sig" efter någon dags lagring på kartongkorten, och behåller sedan sin tvinning. De blir därigenom mycket lättare att hantera, då de tas fram vid själva flugbindningen, än vad en nyspunnen kropp skulle vara.

© Text och bilder Gunnar Johnson 1982