Till Flugfiskemagasinets startsida Flugfiskemagasinet Rackelhanen Uppdaterad
1998-11-04
English version
 

Hardangervidda

Tjuvar i Telemarken
Av Roger Johansson

  Under en lång blöt och ruggig vinter, en sån där vinter som börjar bli alltför vanlig i mellersta Sverige, hade jag, Nils och Kristoffer som är minstingen i gänget, ägnat många bistra vintertimmar åt att planera en fisketur på Hardangervidda i Norge. Och nu, äntligen, var det dags att ta bilen för att göra livet osäkert för öringarna på vidda.

  På vägen dit satt vi i bilen och spekulerade i huruvida det vackra vädret skulle vara bra eller inte för fisket. En sysselsättning som vi och säkerligen de flesta andra fiskare ägnar sig åt på vägen ut till fiskeplatserna. Och vi har, vad jag kan minnas, alltid kommit till samma optimistiska slutsats oavsett väderlek - att fisket nog skulle bli bra.

  Efter sju timmars bilresa börjar vi äntligen skönja en blånande Hardangervidda med dess taggiga fjäll vid horisonten. Och det väcker genast ljuva fiskeminnen till liv. Det lägrar sig en spänd tystnad i bilen. Efter några minuter hör jag Nisse muttra "hoppas att det är mycket mygg". Myggen har vi alltid "uppskattat" eftersom dessa små gynnare verkar ha en välgörande inverkan på fisket. Trots att de kan vara enormt många och blodtörstiga emellanåt.

  Vi pratade inte så mycket under timmen som följde, men när vi svängde in på grusvägen som skulle leda oss sista biten rakt upp på kalfjället, så åkte den berömda champagnekorken ur och diskussionerna sköt fart i bilen. Vi enades, som vanligt, om att förhållandena nog var ganska bra. För trots en torr vår och lågt vattenstånd så blir fisket säkert bra även om blåsten för närvarande piskade i vidjesnåren.

  Efterhand som avståndet krymper mot slutet av vår 65 mil långa resa och viddans underbart karga vildmark breder ut sig framför våra ögon, har jag svårt att inte bli lika förundrad varje gång jag kommer upp i fjällvärlden och tänker på hur föränderlig den är. Bara några veckor tidigare, hade vinterstormarna piskat de vita fjällkammarna och stundtals gjort det nästan omöjligt för människor att vistas utomhus. Nu däremot, känns fjället enormt inbjudande.

  Mina funderingar avbryts av kamraternas pekande upp mot en fjälltopp där de har siktat en stor flock vildrenar som avtecknar sig mot den skarpa solen och med majestätiskt lugn och värdighet försvinner ner bakom fjället.

  Väl uppe vid vägens slut är det äntligen dags att köpa fiskekort och något kallt att dricka vid den säsongsöppna turisthyttan. Sedan plockar vi ur ryggsäckarna från vår, vid det här laget, rejält dammiga bil. Där gömmer vi också våra plånböcker och mobiltelefoner, ty på Hardangervidda fungerar, som tur är, inte telefoneländet.

  Nu börjar vår vandring uppför fjället i sakta mak så att stelheten i lederna efter bilfärden skall släppa. Vi njuter i fulla drag av det vackra vädret och blåsten som håller myggen borta. När våra fötter har tagit oss så långt att vi kommer till krönet på första toppen tar vi vätskepaus vid en kristallklar liten smältvattenbäck och låter kåsorna gå i skytteltrafik mellan munnen och vattnet. - Det här var det godaste jag har druckit utbrister Kristoffer. Han dricker i vanliga fall mest kopiösa mängder kolsyrade drycker. Under vår korta paus med tillhörande diskussion har Kristoffer i fantasin redan dragit upp flera kilosöringar.

  Jag blickar ut över landskapet och tittar på den stora sjön vi passerade när vi började vår vandring, nu ligger den silverskimrande i solgasset långt ner i dalen och ser inte ut att vara större än en branddamm. Jag blir än en gång påmind om hur små vi människor är.

  När jag vaknar till ur mina funderingar har kamraterna redan börjat kränga på sig utrustningen och Nils undrar om jag har fallit i trance eller om jag skall sätta på mig ryggsäcken någon gång så att fisket kan börja. Kristoffer hade ju skrävlat om kilosöringar så fort han har fått tillfälle och nu tyckte Nisse att det var dags för tonåringen att visa upp en eller två stycken till allmän beskådan.

Camping i fjällen

  Efter tältresningen, som gick elegant trots den starka blåsten, så åkte flugspöna upp fortare än kvickt. Men efter att ha satt ett antal flugor i kepsar och övriga kläder så enades vi om att det skulle vara bättre att vila en liten stund och se om blåsten inte kunde mojna lite framåt kvällen. Om inte så skulle vi gå runt sjön för att få vinden från rätt sida, för det nappar ju så mycket bättre när flugorna hamnar i vattnet istället för att sitta i kläderna.

  Kvällen närmade sig och blåsandet ville inte ge med sig men ingen misströstade för det, nu var det bara en fråga om att vara envis och att försöka få ut flugorna så långt det gick i sidvinden. Att kasta på vinst och förlust utan några vak att sikta på är inte så givande, men efter ett helt års väntan på att få stå här så spelar det inte så stor roll. Bara man får kasta lite och insupa den rena klara fjälluften samtidigt som man kan se en rodnande sol sakta men säkert försvinna bakom fjälltopparna. Det är, som jag anser, en av livets största njutningar. I samma ögonblick som jag står och drömmer så känner jag en hård stöt i harörenymfen, som jag lite frånvarande fiskar hem och det ljuva sprattlet från en åttahektosöring fortplantar sig längs spöklingan med full kraft och plötsligt så märks inte blåsten längre, allt liksom skiner upp.

Öring från en fjällfisketur

  Det blir några spännande minuter innan den ligger bredvid mig på land och förtrollar mig med sin guldbrunprickiga skönhet. Den blev resans första matfisk, som vi högtidligt gravade och stoppade in i skuggan under några stenar, i väntan på att vi skulle få sätta tänderna i läckerheten till frukosten om ett par dagar.

  Resans första kväll hade vi en fruktansvärd skräckupplevelse! När torrfodret skulle tillagas så passade inte gasoltuben på trangiaköket! - Vi hade helt enkelt köpt fel tuber. Och Nisse blev för en kort stund vitare och vitare i ansiktet. Men som tur var, gick det att modifiera fästet på slangen med en kniv. Detta tillsammans med tålamod, tejp och en spännrem gjorde att köket fungerade någorlunda resten av veckan.

 När nästa dag grydde vaknade vi av att det blåste lika friskt som dagen innan och därför hade vi ingen brådska ut ur tältet. Vi låg och berättade fiskehistorier, alla givetvis helt sanningsenliga, till framåt tio på förmiddagen. Sedan övertalade vi, bland annat med hjälp av medhavt godis, den motspänstiga ynglingen att göra frukost åt oss alla.

Fjällfiske i Norge

  Nästan hela andra dagen gick åt till att vandra runt bland sjöarna för att finna platser med skydd för vinden, så att det skulle gå att kasta utan att behöva bruka alltför mycket våld i flugspöet, det blir ju dessutom väldigt arbetsamt att behöva tvinga ut linan i varje kast. - Men det heter ju inte kalfjäll för intet. Vi fick allt fortsätta vårt våldsamma spöbruk och det gav oss till slut några matfiskar att röka till kvällen. Nisse tyckte att vi skulle bära med oss varsin björkdunge till nästa år.

  Tjuven slår till

  Tredje morgonen, när den gravade öringen skulle avnjutas till frukost, upptäckte vi med stor förvåning och gapande munnar att en fisktjuv hade härjat vid vårt tält. Någon hade helt skamlöst stulit vår kärleksfullt gravade öring och spårlöst försvunnit med densamma.

  Hela den morgonen, när vi åt gröt och smörgås utan gravöring, hade vi vilda spekulationer om vem som hade stulit vår surt förvärvade gastronomiska höjdpunkt. Längre fram på förmiddagen träffade vi en norsk familj som berättade att de hade bestulits på ett halvt kilo smör av en räv! - Nu började vi ana vem fisktjuven var. Vi skojade och sade att vi skulle spana efter en räv som stod på huvudet och drack vatten. Törstig borde den banditen vara efter flera hekto salt fisk och ett halvt kilo smör. Om inte annat borde det finnas andra illaluktande spår efter den på land. Nisse undrade om det gick bra att binda flugor på räv, ifall han skulle få syn på den igen och kanske i ren ilska taga den av daga. Som han uttryckte det. Min vän Nils har förresten tänkt ut ett genialiskt sätt att lösa matfrågan på. Man skall tämja en griskulting så att den kan gå i koppel. På så sätt kan man klövja den med grillkol, grill, tändvätska och några öl och leda den upp på fjället. Väl framme så har man färskt kött och goda möjligheter att tillaga densamma.

  Vi fortsatte vårt fiske och fick några mindre öringar som vi varsamt krokade av och satte tillbaka på tillväxt. På kvällen tredje dagen mojnade vinden och det blev vindstilla i hela tjugo minuter. Då fick vi vara med om ett fiske av sällan skådat slag. Det vakade helt plötsligt i sjöarna som om regnet piskade mot vattenytan och vi hade fisk på i nästan vartenda kast. Alla skrattade och bubblade av fiskelycka, våra kinder glödde av iver att få ut linorna. Ock fisk blev det, vi krokade av de flesta i vattnet och sparade bara några enstaka till mat. Alla flugor verkade duga helt plötsligt. Tidigare dagars fiske hade inte givit något entydigt svar om vad dessa ibland mycket kräsna öringar hade velat ha till mat. De hade huggit sparsamt på alla möjliga sorters nymfer och puppor men ingen fluga hade egentligen gått bättre än någon annan. Vilken glädje vi upplevde under dessa få minuter, så fort torrflugorna landade på vattnet så stänkte det till runt flugan och så bar det iväg med en sprattlande öring på kroken. Men allt roligt har ett slut, så även detta. Vinden tilltog och torrflugorna försvann så småningom ner i flugaskarna igen.

Fjällfiske i Norge

  Senare den kvällen hörde vi på avstånd bjällerklang och fick celebert besök av en skock nyfikna får som vi lite senare, vänligt men bestämt; motade bort. Vi tyckte att det hade varit nog med matgäster den här veckan, för våra ryggsäckar med mat stod, på en för fåren lagom äthöjd. Och nu hade vi lärt oss av tidigare misstag. - Här skulle minsann inte dukas upp något smörgåsbord åt några hungriga får, som Nisse uttryckte det.

  Veckan fortsatte med blåsväder utan avbrott vilket gjorde att nymferna kom till heders igen, vi gick hela tiden och väntade på att vinden skulle ge sig men tji fick vi. Resten av veckan fick vi fiska i halv storm blandat med lite regn de sista två dagarna.

  Vi hade ett roligt avbrott en eftermiddag när tusentals vildrenar brölande vandrande förbi på andra sidan sjön. De kände nog på sig att det snart var dags för norrmännen att börja vildrensjakten.

  Fiskeveckan var därmed, tyvärr, till ända. Och som alltid efter en fjällvecka så känner man sig nöjd och tycker att det ska bli skönt att komma hem. Men väl hemkommen så börjar suget efter livet i fjällvärlden att göra sig påmint återigen. Man tänker på dessa fria nästan folktomma vidder, med sitt djur och insektsliv, som kan vara så fruktansvärt besvärliga ena stunden, men så enormt vackra och inbjudande bara några timmar senare. Jag känner en tomhet och saknad som är enorm varje gång jag tittar på fotografier från de Svenska eller Norska fjällen.

  Fanns det någon möjlighet för mig att få åka så ofta jag ville, skulle jag spendera åtskilliga veckor varje år med ett för mig oskattbart njutningsmedel: Fjällfiske.

© Bilder och text: Roger Johansson 1998

 

Till Flugfiske Magasinets startsida

Blue line

För att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar.
Här är mina rekommenderade inställningar

Black line

Var vänlig och respektera lagen om upphovsmannarätten.  Kopiering eller annan mångfaldigande av innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet Rackelhanen" är ej tillåtet.

Mats Sjöstrand 2017

Black line

Om du har några kommentarer eller frågor angående Magasinet så kontakta gärna mig.

Hälsningar
Webbmaster
Mats Sjöstrand

 

 

 

 

 

 

 

Annonsbar
Sponsorpolicy / Våra sponsorer: