Till Flugfiskemagasinets startsida Flugfiskemagasinet Rackelhanen Uppdaterad
1999-03-19
English version
 

Med roddbåt i
Torne träsks forsar
Av Göran Sandberg

Teckning

Prolog:

  Jag kom släpandes med ett otal flugfiskespön till Arlanda en morgon för att möta upp med ett gäng flugfiskare jag aldrig tidigare sett. Tja, det vill säga, dom var ju inte helt okända då jag hade pratat med dom per telefon ett otal gånger då dom var kunder till det företag där jag jobbar.
"Ere’ du som e’ Göran?! Du ser ju ut som en gammal avdankad Rockstjärna ur Eagles eller nåt!" hördes det eka i vänthallen. Min fiskeresa med kunder hade just börjat...

  Lappland...

  Väl uppe i Kiruna skulle det bunkras upp med proviant, vilken skulle tillagas av mig enär jag finner ett visst nöje i detta. Då vi skulle flyga ut med helikopter var det ju heller inget problem med att kånka runt all mat, så vi slog till med lite lyxkäk. Och några lådor bärs. Efter en stunds flygande var vi mitt i fjällvärlden, långt ovanför trädgränsen. Vi hade hamnat i Samernas värld, närmare bestämt vid Vaelijock, en lugnt strömmande å, inte långt ifrån det mytomspunna Kebnekajse.
Det tog inte lång stund innan Lavvun, tältkåtan, var rest med spiskamin och allt. Fiskefebern tilltog och snart var vi alla ute och viftade. "Vad tror du om det här draget, Göran" frågade Stefan och visade upp ett Toby-drag med stor entusiasm. Jag, som för övrigt är en stor förespråkare av flugfiske, fnös till skeptiskt och replikerade: "Tja, du kan ju alltid prova…" Jag log i mjugg för att markera vad löjligt det var att kasta plåtbitar i sjön för att sedan vinscha hem skräpet.

  Det tog inte lång stund förrän jag hörde ett rejält plask en bit bort. Först trodde jag att man kastade sten i vattnet och var just i färd att skälla ut någon när jag ser Stefan i vild kamp med en röding i jätteformat. Jag mumlade något om "nybörjartur" eller nåt liknande och traskade vidare. Jag mötte Josef efter en stund. "Har det blivit nåt?" undrade jag nyfiket. "Tja, ett par stycken på ca halvkilot." Fick jag till svars. Även han hade kastat med plåtbitar. Jag kände mig lätt förlägen. Jag som var betraktad som fiskeexperten på den här resan, hade inte fått ett smack. Inte ens en känning! Jag lunkade tillbaka till kåtan, lätt moloken efter den klena fångsten. Här skulle det lagas mat! Det kunde jag minsann i alla fall!! "OK grabbar, ta fram vad ni har i kokkärl!! " tjoade jag till när alla samlats runt elden. En märkbar tystnad infann sig. De sju medresenärerna tittade alla oroligt på varann. "Kan jag uppfatta det som att ingen har någonting med sig eller?" pep jag fram, lätt oroad. Det enda som fanns i kokutrustning var det Triangia-kök som jag råkade ha med mig. Att koka potatis, göra grönpepparsås med färsbiffar till åtta man var sannerligen ingen lätt uppgift. Men det gick! Den som vet storleken på ett dylikt spritkök förstår kanske problematiken.

  Stockholmaren vid Torne träsk…

  Efter två dagar bröt vi upp lägret då vi skulle vidare. Janne kom dundrades med helikoptern och vi ställde kosan mot Torne träsks utlopp, Tarrasjock. När vi landade såg vi att det redan fanns en lavvu (tältkåta) uppställd. Vi gick fram och mötte en kille i full fiskemundering som satt och spanade ut över forsen. "Vafasen, varför fiskar du inte?!" halvskrek vi nästan unisont utan någon som helt förståelse att man bara kunde sitta sådär och titta. "Mja, det kanske e’ läge å dra upp middan." Svarade killen på allra bredaste Stockholmska för att sedan glida ut i vattnet i sina vadarbyxor. Efter ett kast med flugan fick han en harr på ett halvkilo. Allmänt jubel utbröt då vi alla satt och spanade in fisket på första parkett. Efter andra kastet drog han på fisk nummer två. Vår lycka visste inga gränser! När han satte fisk nummer tre på tredje kastet började vi tycka att hans fiskelycka var av det extraordinära slaget. Vid fisk nummer fyra på fjärde kastet satt vi bara och glodde med fånig blick.
"Men vad i he….e! Hur gick det där till?!" skrek vi alla. Det var nästan lynch-stämning i luften! Sån där tur kan man bara inte ha!!! För det var väl ändå inte skicklighet? "Tja, de e’ ba’ å kasta ut alltså! Går inte å misslyckas liksom. Napp varenda gång ba’!" Fick vi till svars.

  Mina medresenärer tittade på Stockholmaren som om han var nån Messias eller nåt. Det dröjde ungefär 2,6 sekunder innan alla kastade sig hejdlöst ut i forsen för att uppleva samma fiskelycka som Stockholmarn. Alla fick fisk. T.o.m Jocke Alenvall med sin Abumatic-rulle, som var (och förmodligen är det fortfarande) en hopplöst dålig fiskare. Själv satte jag mig ner brevid Stockholmarn och började prata om fisket och frågade om lite tips på bra fiskeställen. "Det skulle ju va bra om man kom lite längre ut i forsen, alltså. Det nappar alltid längst ner bakom den där stenen." skanderade han och pekade på en storsten som stack upp mitt i älven.

  Dagen efter dök Janne upp igen med helikoptern ock kollade om allt var som det skulle. "Jodå, men det skulle ju vara bra med en båt så att vi kom ut en bit bakom den där stenen." sa jag menande. "Jaså, jahaja." svarade Janne lätt fundersamt. Jag tänkte inte mer på det förrän det karaktäristiska helikopterljudet återigen hördes komma närmare vårt läger. Jag tittade instinktivt upp och såg någonting hänga under helikoptern. Nog fasen var det en båt alltid. "Tja, jag hade en båt vid sommarstugan." sa Janne. Jubel uppstod. Båten gick i skytteltrafik mellan stenen och vårt läger. Det drogs massor av harr i storleken 2-3 hekto. Samma kväll var vi inviterade av Janne till en fjällstuga som hade vedeldad bastu och riktiga sängar, mitt på fjället! Det skulle bli en tre-rättersmeny med sill och nubbe som förrätt, souvas med enbärssås till varmrätt (lättrökt renstek) och varma hjortron till dessert. Efter förrätten skulle det bastas.

  Efter flera dagar i tält utan chans att tvätta sig så var det en härlig upplevelse. Det gick åt en del vatten till detta och det fixade Janne med helikoptern. Han åkte helt sonika över en fjällsjö med en tunna hängandes i en wire vilken doppades elegant och sedan flögs tillbaka. Genialt. Efter diverse sånger på Jämtska och Engelska (ungefär samma sak) var det dags för varmrätten. Klockan var redan 3 på natten/morgonen, men i nattsolens sken spelade det ingen större roll. Jag var visst lite salongsberusad för jag skar mig i fingrarna hela tiden. Efter middagen uppstod ett våldsamt sjungande. Hela skocken klämde i till Creedence ; "Proud Mary." Jag satt på en tältstol som plötsligt brakade ihop. Jubel utbröt! Allt detta finns dessvärre dokumenterat på video. Den filmen skall jag nog redigera en dag...

  Forsfärden

  Dagen efter var vi åter tillbaka i vår lavvu’ och trots att vi var lite lätt bakis så masade vi oss ut på nya fiskeäventyr. Vid ett fiskepass träffade vi på en skock samer som var ute och fiskade röding. Harr är inte inte en fisk som är speciellt uppskattad hos dom. De tycker väl att den har samma värde som mört kanske. Just därför fick vi ett hett tips om var det gick harr av kolossalformat. "Om ni kan ta er ovanför forsnacken så finns det en fin hölja med grov harr." skrockade lappen fram. Hur fasen skulle vi ta oss dit? Bära båten var inte möjligt. Den var alldeles för tung. Helikoptern fanns inte en skymt av. Det fanns bara en sak att göra; dra upp skräpet!

  Likt en pråmdragare efter Volgas stränder drog jag båten uppför strid ström med Josef sittandes i båten likt en annan Mogul med armarna i kors. Svetten rann men till slut var vi ovanför nacken och kunde så småningom ro ut till höljan. Josef beklagade sig att han aldrig fått något stort på kroken. "Prova hitom den där strömfåran." klämde jag i. Och visst small det till! En harr på halvkilot levde rövare i säkert 10min innan den dunsade i durken. "Vilken jä…a känsla!!!" vrålade en adrenalinstinn Josef så att det ekade bland fjälltopparna. "Och på flugspö dessutom! Nu slänger jag det där kastspöet åt helsicke!" Fisket var enormt. Halvkilosklunsarna dunkade in i båten med jämn takt. Jag bytte fluga till en förtyngd, guldribbad harörenymf. (Jag vet, det låter jättelarvigt.) Efter ett par kast i hård vind var det plötsligt tvärstopp. "Skit också! Jag tror jag fastnade!" sa jag till Josef samtidigt som jag såg linan började att röra på sig. Fisken simmade lungt dit den ville, och nu ville den tydligen ut i forsen. Då skulle allt vara över! Efter en halvtimme var mina handleder helt bortdomnade efter att hållit full press på fisken. Till råga på allt började det att storma rejält, och tanken på att låta fisken gå fanns nära. Mitt i kalabaliken gav fisken upp och en harr på 1,7 kilo kunde landas. En harr i den storleken tillhör definitivt ovanligheterna och det var inte utan att man kände testosteronerna härja runt i kroppen. "Det är nog bäst att vi åker hem innan det går åt skogen!" skrek Josef och höll i hatten. "Vad säger du om att prova forsen!" skrek jag tillbaka. "Det går fortast så!" Josef tittade på mig. "Är det inte lite väl häftig fors för det?" "Mja, det borde funka!" sa jag.

  Jag har forsrännt en del med gummiflotte tidigare, men det här var något helt annat kan jag lova. Fy fasen vad det gick undan!! Jag vände mig om och tittade på Josef som var i det närmaste likblek. Jag tänkte att "nu går det åt helvete!" men jag sa inget till Josef. Älven delade sig så småningom och i mitten fanns en liten ö. Både till höger och till vänster om ön strömmade det rejält och dessutom var det beydligt grundare med stora stenar som stack upp överallt vilka vi med all säkerhet skulle krocka med. Till slut valde jag att satsa på att åka rätt fram, d.v.s rätt in i ön. När vi smällde i en sten tittade jag över relingen och såg att jag bottnade varvid jag kastade mig i vattnet och drog upp båten på den lilla ön. "Fy fan Göran. Jag har aldrig varit så in i helvete rädd! När vi smällde in i stenen trodde jag att allt var över!" skrek Josef påtagligt skärrad. "Ja men, det gick ju bra trots allt." svarade jag och försökte se cool ut samtidigt som knäna skakade.

  När vi kom tillbaka till vårt läger stod resten av gänget och väntade på att se vår fångst. "Vad fick ni? Blev det något stort?"  Jag rodde långsamt in med ett smil på läpparna. "Jag ser på er att det blev nåt stort! Visa fångsten nu!" skrek Stefan från land. Jag lyfte upp min harr på 1,7 kilo i en kunglig pose. Pöbeln ojade sig. Det började dra ihop sig mot hemfärd. Helikoptern packades återigen full med utrustning samt några kilo fisk. När vi flög hemåt blickade jag ut över den oändliga vildmarken där små sjöar och åar låg insprängda i fjällvärlden. I kvällsolens brandgula sken kunde jag se hur den spegelblanka vattenytan bröts av vakande öring, röding och harr.

  Visst, jag var på väg hem, men jag var egentligen redan på väg tillbaka...

© Göran Sandberg 1999

 

 

Till Flugfiske Magasinets startsida

Blue line

För att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar.
Här är mina rekommenderade inställningar

Black line

Var vänlig och respektera lagen om upphovsmannarätten.  Kopiering eller annan mångfaldigande av innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet Rackelhanen" är ej tillåtet.

Mats Sjöstrand 2017

Black line

Om du har några kommentarer eller frågor angående Magasinet så kontakta gärna mig.

Hälsningar
Webbmaster
Mats Sjöstrand

 

 

 

 

 

 

 

Annonsbar
Sponsorpolicy / Våra sponsorer: