Till Flugfiskemagasinets startsida Flugfiskemagasinet Rackelhanen Uppdaterad
1999-11-07
English version
 

Att nästan drunkna med stil i Emån

Att nästan drunkna med stil i Emån

  Jag satt på kontoret och jobbade när telefonen som vanligt ringde. Det var Milan, en sportfiskehandlare som väl i det närmaste har upnått en status som levande legend och fiskeguru. Ja, åtminstone om man får tro han själv.

  "Jahaja, får du nånting sålt då?" frågade jag artigt men med ett grin i ansiktet. Det var med en speciell händelse i minnet som jag gärna ville ha svar på den frågan.

  Milan ringde nämligen en gång och ville köpa batterier av mig. Det gick väl bra. Jag kunde till och med komma förbi hans butik lämna dom. Väl framme var butiken kolsvart. "Ring i klockan" stod det på en skylt. Det gjorde jag. Jag hörde några märkliga ljud i mörkret. Efter en stund slets dörren upp. Milan står där med en hammare i ena handen och med mord i blicken.

  "Vad vill du!?" röt han till med provocerande röst.

  "Ööööhhh...., vill du ha dina batterier, eller?" stammade jag fram.

  En utdragen tystnad infann sig.

  "Jaså var det du. Kom in." väste Milan fram.

  Jag kände mig lite olustig till mods men började ändå gå in i butiken.

  "Stopp, stanna!!" skrek Milan till. "Jag är ingen jäkla lokalvårdare!" sa han och pekade på sådana där plastpåsar man har över skorna, vilka också apterades på desamma.

  Jaha, där gick jag omkring i butiken med ljusblå plastpåsar som prasslade runt fötterna och kände mig lite lätt förlägen och pinsam.

  Milan orerade som vanligt om sina bravader som flugfiskare vilket även innefattar många års fiskande i Emån, vilket kan räknas till det mest exlusiva fisket i Sverige. På Greve Ulfsparres gods får vissa speciellt utvalda känna spänningen över att få enorma havsöringar på kroken.

  Vikter på 10-15 kg är inte omöjligt i dessa vatten.

  "Ska jag ringa Greven och fråga om du får fiska?" frågade Milan.

  "Ja gärna!" sa jag utan att tvivla. Och så blev det.

  Med på resan följde även Tommy, en väldigt positiv och pratsam typ som dessutom var innehavare av bil av amerikanskt märke. Jag bestämde mig därför att han måste vara en bra kille då jag själv brummar runt med en bränsleslukande Ford Bronco.

  Jag frågade lite diskret hur vi skulle göra med maten. Själv har jag inget emot att "kocka", men det var det inte tu tal om.

"Jag har med mig oxfile!" sa Tommy.

  "Och jag har med mig kyckling." sa Milan lika buttert som vanligt.

  "Fantastiskt, en helg utan matlagning." tänkte jag för mig själv.

  "Det här blir lugnt och skönt."

  Hur fel jag hade skulle visa sig längre fram.

Morgonen efter gick Tommy ut i svinottan för att pröva lyckan. Jag mötte honom när jag var på väg ut.

  "Hur har det gått?" frågade jag.

  "Tja, en annan har ju redan motionerat 3 störa öringar!" sa Tommy raljerande.

  Jag blev jag eld och lågor. 3 st! Redan!? Jag började nästan att halvspringa ner mot vattnet.

  Mina förhoppningar var stora. Skulla jag få känna de mytomspunna havsöringarna i spötoppen? Jag kastade. Och kastade. Och kastade. Ingen fisk.

  Dagen började dra sig mot kvällning, och inte som en endaste ryckning i spötoppen. Jag började att misströsta och tänkte istället på kvällens kommande middag och några glas vin.

  Vi träffades igen på kvällen i vårt hus. Ett hus där vår Kung hade bott i för övrigt. En brasa i den öppna spisen tändes vilket ökade mysfaktorn. Fiskehistorierna började florera framför brasan, och jag gjorde det stora misstaget att motsäga Milans teorier om kastteknik, vilket genast skapade en våldsam debatt. Den annars så pratglade Tommy satt dödstyst och lyssnade med förskräckt blick och smet senare ut i köket för att börja med maten. Debatten utmynnade i ett vad om hur man skall tillämpa s.k underhandskast på bästa sätt.

  "Vågar du sätta en hundring?!" dundrade Milan.

  "Ja för tusan!" dundrade jag tillbaka.

Milan försökte demonstrera tekniken genom att använda sig av en gammal halsduk vilken han flaxade och viftade med framför brasan. Vi såg nog tämligen töntiga ut när vi stod där och tjoade runt halsduken.

  "Hur tjocka skall biffarna vara?" hojtade Tommy ifrån köket.

  Den alltigenom kunninge Milan struttade ut i köket och skar till några makabert stora biffar.

  "Ni gillar väl blodig biff va?" undrade Tommy. Jo, jo, det gjorde vi visst det.

  "Boing! Boing!" Biffarna studsade lätt i pannan och upp i faten. Jo, nog tusan var dom blodiga allt. Jag skulle nog definiera biffarna som helt råa faktiskt. Gratängen var väl inte så värst lyckad den heller kanske. En skvätt grädde på några skivade potatisar. Ja, ja, ner gick det.

  Framåt småtimmarna kröp vi till sängs efter att ha pratat om fiskets ädla konst och framför allt de stora fiskar vi skulle få. Jo, pyttsan.......

  Jag började dagens fiske i "Home pool" som rinner förbi Greve Ulfsparres slott. Jag fiskade mig neråt som sig bör. Det finns nämligen en massa "gentlemans agreement" inom lax- och havsöringsfiske i å och älv. Efter varje kast bör man ta två steg nedströms. Börja för guds skull aldrig att fiska nedströms om det finns en fiskare längre upp. Du måste snällt vänta på din tur. Osv. osv...........

  Efter en stunds fiskande kommer en äldre herre gående långs stigen vid ån. Han lyfte på hatten och hälsade artigt. Vi bytte några vänlighetsfraser inan han lunkade vidare och började att fiska en bit nedströms.

  Solen sken rakt i ansiktet och den vackra omgivningen gjorde fisket till en ren njutning. Efter en stund tittade jag av en tillfällighet neröver och såg hur det plaskade runt den äldre herrn.

  "Det var en jäkla gubbe och fiska! Har han redan fått napp!" tänkte jag högt utan att fundera närmare på saken.

  Efter en 5 minuter tittade jag ånyå till på gubben där det fortfarande plaskade och stänkte. Plaskandet började dock att avta och jag kände att någonting inte stod rätt till varvid jag vadade upp ur ån och slängde spö och vadarstav och började sedan springa nedåt mot den äldre herrn.

  Väl framme såg jag gubben ligga strax under vattenytan och kippa efter luft. Han höll på att dö helt enkelt! Gubben var gammal och uttorkad och vägde inte så mycket, så jag slet upp gubben ur vattnet och satte honom på en sten.

  "Är allt väl?" frågade jag. "Behöver du någon hjälp?"

  Den äldre herrn flämtade fram att han hade haft en mindre hjärnblödning vilket gjorde honom aningen rörelsehindrad och lite svag. Han hade ramlat och inte orkat ta sig upp ur det kalla vattnet. Men flugfiska, det skulle han minsann!

  "Men vad tar det åt mig?" utbrast plötsligt den gamle mannen med stel stel överläpp och med sådan kraft att vattendropparna på den vaxade mustaschen dallrade.

  "Tillåt mig att presentera mig själv!" fortsatte han. Exakt vad han hette kommer jag faktiskt inte ihåg men det var en väldigt tjusig titel i alla fall. Vi pratade en stund och jag gick därefter tillbaka för att återuppta mitt fiskade. Snart brakade det till i buskarna och fram kliver en man och frågar: "Var det du som räddade min far?"

  "Jo det ligger mycket i det." svarade jag. "Ohh tack, tack!" mässade mannen fram i långa haranger. "Värst vad han var tacksam." tänkte jag. Jag gick upp till fikaplatsen där ett antal fiskare satt. Det blev helt tyst när jag dök upp.

  "Bäst att hålla sig undan, dom verkar ju jättekonstiga!" tänkte jag.

  "Var det du som räddade gubben ur vattnet?" frågade en i skocken med stort allvar i rösten.

  "Eeeeeehhhh........ jo." svarade jag nästan frågande.

  Helt plötsligt var jag dagens hjälte. Fick en väldans massa tips om de bästa fiskeplatserna i ån tillsammans med en fiskesup. Det var tydligen någon gammal välkänd fiskeprofil jag räddat.

  Det var dags för kvällens middag. Milan skulle sköta "tillagningen" denna kväll. Han stod en stund ute i köket och pillade på spisen. "Det är något fel på den här ugnen!" hördes han vråla från köket. Jag gick ut för att assistera honom. Som bekant måste man ju välja effektläge och sedan vilket gradantal man önskar, något som Milan inte fattade. Inte så konstigt kanske, karl’n hade väl aldrig lagat mat i hela sitt liv.

  "Tror du 70 grader räcker?" frägade Milan.

  "Nä, en 200-225 grader blir nog bra" svarade jag intet ont anande.

  Efter en kvart hördes ånyå Milan vrål från köket: "Det här går åt helvete!!"

  "Det kan ju omöjligen bränna vid i en ugn efter en kvart!" sa jag förbryllat och gick in i köket för att titta vad som hade hänt. Jag tittade in i ugnen och såg en oformlig massa som hängde från mittengallret. Milan hade nämligen använt en plastbunke att ha kycklingen i vilken givetvis smälte i värmen. Begåvat……

  Nästa morgon inleddes med lite spödängande. Givetvis utan resultat. Alltmedan jag fiskade neröver ån mötte jag några av Sveriges i särklass bästa flugfiskare, bl.a Mikael Frödin som jag hittade i Home Pool. Självklart fick han fisk. Flera stycken dessutom.

  Det var dags att betala kalaset, så jag gick till Greve Ulfsparre för att tömma plånboken. (Det kostar 500:- per dag att fiska på godset.) Vi gick in i en av de stora rummen i slottet som gjorts om till kontor.

  "Har herr Sandberg fått någon fisk?" sa Greven med aningen stel överläpp.

  "Nej faktiskt ingenting." sa jag lite förläget.

  "Det var högst egendomligt, på min ära! Har inte pojkarna visat Er de bra fiskeställena?" undrade Greven.

  "Jodå, men det gick inte så bra ändå." sa jag.

  "Nåväl, Herr Sandberg är välkommen tillbaka att prova lyckan en annan gång." sa Greven lugnande.

  Vi samlade ihop vårt pick och pack för att bege oss hemåt. Det kändes lite tomt på något sätt att inte ens haft känning av en endaste liten fisk. Tommy fick ju en 5-6 stycken! Nåja, det fanns i alla fall en liten glädje i det hela; den levande fiskelegenden Milan fick inte heller någon fisk. Med den tanken i huvudet somnade jag in i bilen med ett grin på läpparna.

© Göran Sandberg 1999

 

 

Till Flugfiske Magasinets startsida

Blue line

För att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar.
Här är mina rekommenderade inställningar

Black line

Var vänlig och respektera lagen om upphovsmannarätten.  Kopiering eller annan mångfaldigande av innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet Rackelhanen" är ej tillåtet.

Mats Sjöstrand 2017

Black line

Om du har några kommentarer eller frågor angående Magasinet så kontakta gärna mig.

Hälsningar
Webbmaster
Mats Sjöstrand

 

 

 

 

 

 

 

Annonsbar
Sponsorpolicy / Våra sponsorer: