Till Flugfiskemagasinets startsida Flugfiskemagasinet Rackelhanen Uppdaterad
2000-05-27
English version
 

Fiske i Backcountry, Nya Zeeland
Av Leif Sahlberg

Backcountry, nordvästra delen av sydön, Nya Zeeland

  Backcountry, nordvästra delen av sydön, Nya Zeeland

  Vaknade till solsken och värme. Blev hämtade vid sjutiden av John, bilresan till helikopterhangaren tog ungefär en timme. Under resan berättade han att det fortfarande låg moln kvar över älvdalarna i backcountry, dvs. på andra sidan Arthur Mountain, passet vi skulle flyga över. Vid framkomsten bekräftade vår pilot Sidney att molnen ännu inte lättat därinne. Graham, en engelskfödd fiskeguide, ville komma med för att bilda sig en uppfattning om tillståndet i älvarna inne i backcountry.

  I väntan på att det skulle bli högre i tak, fiskade vi i den intilliggande Motoueka River, en stor och tung, ännu hög och svårt brunfärgad älv. Jag lyckades landa en öring på ca 1.5 kg på en liten nymf. Den tog mycket nära strandkanten, där strömmen var som svagast.

  Dags att åka! klockan är ungefär elva när Sidney lyfter den 20 år gamla Hughes 500 - helikoptern för vår färd till sammanflödet av Leslie och Karamea River, där "vår Hut" ligger. "Huts" är benämningen på enkla övernattningsstugor med väggfasta britsar, öppen eldstad, ett bord och några bänkar, avsedda för vandrare, fiskare och jägare som skydd. De flesta "Huts" ligger efter de gamla guldgrävarsstigarna, som slingrar sig genom tät, mossig djungel och följer de vindlande älvarna genom dalgångarna. Att vandra till vår "Hut" tar 2 dagar, jämfört med ca 25 minuters helikopterfärd.

  Tungt lastade, med sidovindar, och flygning i spiral nära fjällväggarna, för att komma upp till 1700-1800 meters höjd till passet, är resan rätt skakig. Vi känner dock trygghet i att vara i händerna på en så erfaren pilot som "Sid". Han har flugit helikopter utan svårare tillbud i det här området under de senaste 10 åren.

  Innanför bergskammen ligger "Tablelands", en högplatå, med någon enstaka "Huts" på. Denna platå kan vara farlig att vandra på, i synnerhet om man inte känner området. Här finns håligheter, ibland flera hundra meter djupa. Senast i år försvann en jägare, som troligtvis följde en skadeskjuten hjort. Jägaren har inte återfunnits, endast hans hundar. Dessa hål, som förekommer över hela nordvästra delen av sydön, är ibland öppningar till ett av jordens största grottsystem, med underjordiska sjöar och älvar. Grottar förbundna av tunnlar, ibland vattenfyllda. Delar av systemen är kartlagda, här ute är ett eldorado för grottforskare, jägare och fiskare.

Barbro Sahlberg med fin öring

  På andra sidan platån tar floddalarna vid, skilda åt av branta och skarpa bergskammar. Utsikten är magnifik, vår guide urskiljer och identifierar några älvar, söker efter Leslie River, får syn på den, där borta! på avstånd ser vi nu sammanflödet med Karamea.

  Sid sätter ned helikoptern på en liten gräsplätt invid vår "Hut". Den ligger alldeles intill Leslie River. Vi lastar ur, vinkar till Sid, som nu återvänder, och bär utrustningen till "kojan". Vid kaffet efter uppackningen berättar John och Graham att jakt på Hjort, vildsvin, opposum och bergsfår är tillåten hela året, med hund, och från helikopter, och dessutom helt gratis!. Även för utlänningar. Anledningen till de fria jaktformerna är att de uppräknade djurarterna inte är naturliga på Nya Zeeland, utan infördes av engelsmännen med början under Kaptens Cooks tid. De har dramatiskt ökat i antal under åren, så finns det t.ex. idag ca 300.000 vilda hjortar, och ca 1 miljon opposum på sydön. Myndigheterna gör allt för att underlätta en reducering av populationerna.

  Särskilt i dessa trakter är jakt från helikopter ofta det enda sättet att komma hjortarna inpå livet, de håller nämligen gärna till på de otillgängliga djungelklädda sluttningarna. Jakten går till så, att helikopterföraren, som har en jägare bredvid sig, på låg höjd flyger genom de trånga dalarna och spanar efter hjort. När någon av dem får syn på ett djur manövreras helikoptern i skottläge, och hovrar medan jägaren skjuter. Efter skottet släpper jägaren ned en repstege och ett rep, klättrar ned, binder fast hjorten och återvänder upp. Halar upp repstegen, och föraren lyfter ut djuret till farbar väg. Många av hjortfarmarna, som håller hjort i hägn för köttproduktion, har börjat med vilda infångade hjortar. Fångst av vildhjortar förekommer fortfarande i relativt stor omfattning på sina håll, - där naturförutsättningarna finns.

  Mycket regn och svåra översvämningar

  De värsta översvämmningarna på 20 år drabbade för 10 dagar sedan större delen av norra och nordvästra delen av sydön. På vissa platser föll 450 mm regn på 36 timmar. Små strömmar blev till brusande floder, omöjliga att ta sig över. Vattenmassorna i de svårast drabbade älvsystemen rev sönder stränderna, tog nya fåror, drog med sig träd, stenar, buskar, jord och grus och blev alldeles gyttjebruna. Grusbankar och små öar raderades ut och uppstod på andra håll. Inte nog med allt regn, det blåste dessutom hårt, vilket gjorde att många som var inne i området blev fast här i 4-5 dygn innan någon helikopter kunde flyga in och hämta. Allt detta står att läsa i loggboken som ligger i "Huten".

  Men nu skall här fiskas, vattenståndet i Leslie och Karamea har sjunkit och vattnet klarnat en del, finns där öring kvar bör vi kunna både se och fånga fisk. Öringen i Leslie och Karamea har en medelvikt på ca 2.3 kg, med exemplar upp till 7 kg. Allt fiske sker uppströms med nymf och nappindikator, eller med torrfluga. Oftast fiskas på öringar man ser, sakta tar man sig fram uppströms efter älven, spanande efter fisk i vattnet. När en öring upptäckts, stannar man nedströms fisken, och lägger ut flugan ca 2-3 fot ovanför fisken. Blindfiske sker i djupfickor och hål som är för djupa för att man skall kunna se någon fisk. Som nappindikator används en bit rött eller vitt ullgarn.

Barbro Sahlberg fiskar i öringström

  Stigen klänger efter bergsluttningarna

  Värmen från solen som just stigit över berget mitt emot vår "Hut" väcker oss vid halvsjutiden. Upp ur sovsäcken, elden sprakar redan i den öppna eldstaden, och det luktar kaffe. John, vår guide, som redan varit uppe en stund, förbereder frukosten. En halvtimme senare packar vi ryggsäckarna, och snart är vi iväg.

  Stigen vi följer är ibland bred och tydlig, ibland svår att ens ana, den klänger efter bergsluttningarna där älven grävt sig ned och bildat raviner, går runt utsprång, ned till strandkanten, brant upp igen, igenom tät buskvegetation, runt nedrasade träd, fuktiga ormbunkstånd, allt sammanbundet av lianer och slingerväxter till en, vid sidorna av stigen, tät ogenomtränglig mur av grönska. Det är i slutet av November. Lukten av solvärmd, fuktig jord, multnande växtdelar och blommor överväldigar oss. Vi vadar över några bäckar, passerar en enkel hängbro av vajer över ett större biflöde.

  Efter ungefär två timmars, ibland ansträngande vandring upp efter Karamea River når vi den första fiskeplatsen. En grusbank delar här älven i två strömmar, den närmre ungefär 20 meter, den bortre ungefär dubbelt så bred. Tyvärr är den närmaste strömfåran ändock för djup att vada över där vi tänkt, så vi når inte huvudfåran här. Vi vandrar, eller snarare klättrar, efter stranden och spanar ivrigt efter fisk i det klara vattnet. Några minuter senare ser Graham och Barbro samtidigt två st öringar som nymfar alldeles under ytan, ungefär tio meter från oss, och bara ca 5 meter från land. Den bortre är på ca 2.5 kg, den hitre, ungefär två meter nedströms, är större, säkert på 3.5-4. Med Graham som rapportör - då han står närmast öringarna - försöker jag att få flugan att landa på rätt ställe, det är inte lätt, täta buskage och stora stenar efter stranden, och kastbyar från dalgången ovanför. Då och då vänder någon av fiskarna i en liten cirkel nedströms, och vi står som stenstoder, för att inte öringarna skall får syn på oss. När de åter vänder uppströms försöker jag igen. Vid sjunde försöket lyckas det! den nedre öringen vänder 90 grader vänster och tar lugnt den förbiglidande nymfen. Samtidigt som Graham ropar till ser jag att fisken tar, lyfter spöt och krokar. Öringen är otroligt stark, fisken rusar de tio meterna nedströms mot mig och jag tar in lina så fort jag kan, den får syn på oss och dyker mot bottnen, jag håller emot allt vad 3 kg:s tafsen tål. Jag förmår dock inte hindra att den går runt en sjunken stock nära bottnen, på ungefär 3 meters djup, tafsen går av, och besvikelsen känns i hela kroppen.

Leif Sahlberg drillar storfisk?  Öringen står kvar

  När hjärtat lugnat sig, och adrenalinet sjunkit något, hör jag att Graham upprepar att den andra fisken står kvar på sin plats. Otroligt! Den har inte sett oss!
På med ny tafs, den här gången lite grövre, ny nymf och nytt försök, försiktigt placerar jag flugan 1 meter ovanför öringen, nymfen driftar sakta rätt över fisken, den ser inte flugan, försök igen, nu, nu ser den nymfen, den vänder och tar! Ny rusning, den här gången håller jag emot så att det knakar i spöt, och lyckas leda öringen förbi det farliga hindret och ut nedströms, där strömfåran vidgar sig till en liten pool. Luftsprång och rusningar, in mot land, ner mot bottnen, upp i ytan, under tolv, femton minuter, innan öringen i ett sista försök att komma undan rusar in mot land, mot den skyddande underminerade strandbrinken, men kan ledas in i håven som John tacksamt nog hjälper till med. 2.6 kg prickig öring glänser som en juvel i solskenet.

  Dags för lunch, bacon och ägg vid älvstranden. Vila, funderar lite över de tidigare nämda regnstormar som drabbade sydön för ett par veckor sedan, med översvämningar som för flera år framåt slagit ut fiskbeståndet i flera av sydöns älvar och älvsystem. Jord, sten, grus, buskar, grenar och träd gjorde de svårast drabbade älvsystemen till veritabla köttkvarnar, där fisken maldes sönder. Även Karamea River där vi fiskar nu drabbades, innan regnen kunde en dags fiske ge 15 öringar per fiskare här, - om man nu bejakar kvantitet. Vissa älvar och tillflöden är helt fisktomma nu, det kan dröja upp till 2-3 år innan nya fiskar vuxit upp, tagit sig hit, och övertagit de gamla ståndplatserna. De finns dock tillräckligt många åar och älver kvar som klarat sig hyfsat, för att vi skall alternativ att fiska i.

  Jag sommar i solen. En timme senare bryter vi upp för att fortsätta. Vi rör oss sakta uppströms, tvingas ibland av otillgängligheten vid älvstranden upp genom muren av grönska till stigen, följer den en bit, för att återigen brottas med växtligheten ner till älven där en möjlig fiskeplats kan anas.

Barbro Sahlberg med en fin öring  Ett sel, grönskimrande djupt

  Ett sel, grönskimrande djupt, cirka 75 meter långt och 25-30 meter brett. Vid inloppet där en liten grusbank bildats, ser vi på håll 4 st öringar kryssande runt, de visar då och då ryggfenorna, de äter något på ytan, halva huvudet är ibland ovan vatten. Byter Barbros nymf till en liten torrfluga med vit polyvinge.

  Hon balanserar i läge, väntar med flugan nedströms, väntar på att öringarna skall cirkla uppströms, lyfter linan och låter flugan landa någon meter ovanför den nedersta fisken. Den tar direkt, lugnt och mjukt suger öringen i sig den förmenta godsaken. Förvånad över upptäckten av sitt misstag, och över motståndet, rusar den nedåt djupet och inåt, Barbro lyfter spöt, och håller emot hårt, så hårt hon vågar, de första kritiska sekunderna, för att inte öringen skall skära av tafsen mot de stora skarpkantade stenblocken vi kan se i vattnet nedanför oss. När den inte lyckas gå under strandbrinken eller runt en sten vänder den utåt och far i rasande fart nedstöms, bromsa, bromsa, den vänder, kastar sig än hit än dit, ny rusning, börjar bli trött, kommer inåt stranden, den ligger i håven, Barbros händer skakar, fiskefrossa, den vägs, jämförs, beundras, se på täckningen, så ljus, den här är större, jag gläds med min hustru. Den återfår friheten, vi har ju redan bärgat kvällsmaten.

  Två av öringarna kryssar fortfarande lite längre uppströms, alldeles i inloppet till selet. Den ena ser tafsen när den flyter med strömmen över huvudet på den och försvinner som en blixt, den andra står vi och betraktar en stund, där den lugnt och stilla plockar i sig av det som strömmen för med sig, innan den sakta förflyttar sig uppströms.

  Kaffeeld, vi lyssnar på fågelsången, med Johns hjälp identifierar vi några arter, betraktar en grön papegoja som flyger över älven. Det prasslar i den täta undervegetationen. Fiskehistorier, jämför fisket hemma, berättar om Svenska flugfiskeströmmar, nattfiske i ljusa sommarnätter. John och Graham är mycket intresserade.

Nya Zeeland, sydön

  När vi bryter upp är eftermiddagen sen, Jag tänkar, där vi går, att stigen vi trampar har använts av trappers, jägare, fiskare och guldgrävare sedan början av förra århundradet. Ännu tidigare av Maorierna, Nya Zeelands ursprungsbefolkning. Fantasin skenar iväg, kanske har Maori-krigare smugit fram här på jakt, eller för att söka strid med andra stammar. De var ju ett erkänt modigt krigarfolk. Engelsmännen lyckades aldrig besegra dem helt, utan tvingades till förhandlingar. Det börjar skymma på nu, inne i skogen förvrids och förändras avbrutna träd och stubbar av skuggorna till väsen, det prasslar på många håll, nattdjuren vaknar till födosök. Det är inte långt kvar nu, kanske en halvtimme, kanske mindre....

© Text o Foto Leif Sahlberg 2000

 

Till Flugfiske Magasinets startsida

Blue line

För att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar.
Här är mina rekommenderade inställningar

Black line

Var vänlig och respektera lagen om upphovsmannarätten.  Kopiering eller annan mångfaldigande av innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet Rackelhanen" är ej tillåtet.

Mats Sjöstrand 2017

Black line

Om du har några kommentarer eller frågor angående Magasinet så kontakta gärna mig.

Hälsningar
Webbmaster
Mats Sjöstrand

 

Fiske, öringfiske, Nya Zeeland, Nya Zealand, New Zeeland, New Zealand. Flugfiskeresa, fiskeparadis, ginklara, vatten, flugfiske, andra, sida, jorden, lång, flygresa

 

 

 

Annonsbar
Sponsorpolicy / Våra sponsorer: