Till Flugfiskemagasinets startsida Flugfiskemagasinet Rackelhanen Uppdaterad
2000-08-01
English version
 

Öringdans
Av Svante Larsson

  Förvandla den lätt krusade havsytan till ett ljusspel av sällan skådat slag. En titt ner i det kristallklara vattnet avslöjar att den livgivande värmen under de senaste veckorna, förvandlat strandregionerna till vidsträckta oaser, där det formligen kryllar av liv i alla dess former. Hur spännande är det inte att låta blicken svepa över de närliggande kvadratmetrarna för att närmare studera de biotoper där öringen väljer att hålla till under sin vistelse i havet? Nu, under sommaren, gillar den att ställa sig på lite djupare vatten, men fortfarande strandnära; många gånger alldeles invid någon brant klippkant. Där väljer den sin ståndplats och har möjlighet att ta för sig av allt som bjuds: spigg, tångräkor, tobis, näbbgäddeyngel och brisling.

  Det är ett sådant ställe jag med ivriga steg närmar mig denna junikväll. En svag strömkant är synlig längs bergskanten, vilket gör att stället ser än mer inbjudande ut. Det känns nästan som om man ville förvandlas till en liten vattenorganism för att kunna förenas med allt det vackra. Men bara för en liten stund, för nu är det dags för det första kastet...hmm. Linan får sjunka en stund, så att flugan fiskar på några meters djup längs bergskanten.

  Alldeles nära land stramar linan och det är fast fisk! En liten torsk har hakat på, det förstår jag med ens, ty motståndet är ringa. Men nere i djupet blänker det plötsligt till och uppenbart är, att något inte står rätt till. Mitt hjärta stannar när jag får se att efter den lilla torsken simmar nyfiket en jättestor öring efter och nafsar lite lätt i torskens stjärtfena. Öringen är kraftfull över ryggen och tätprickig över hela kroppen: obeskrivligt vacker! Den står en kort stund alldeles stilla och tittar på mig; vänder sedan sidan till och simmar lugnt och majestätiskt tillbara ner under klipphyllan. Vilken upplevelse!

  Nytt kast och nervös hemtagning av flugan. När hela fluglinan är hemtagen rycker jag med spöt lite så att flugan sveper förbi klippkanten där öringen visade sig. När flugan är alldeles nedanför dyker öringen plötsligt upp igen och följer efter flugan. Jag blir nervös och gör några sista kraftigare ryck innan flugan når ytan. Men öringen är inte intresserad av att hugga min fluga, men den reagerar på mina ryck genom konstiga rörelser som ser ut som en lek; som en dans. Öringen dansar efter min pipa; och det är jag som bestämmer takten.

  Mönstret upprepar sig nästa kast, och nästa kast. Men för mig är öringen ingen öring längre: det är min lekkamrat, min kompis. Och en kompis vill man inte göra illa, så därför klipper jag av krokböjen, ifall den skulle hugga! Vi leker tillsammans en stund och jag är så lycklig, så lycklig. Vi gillar varann, öringen och jag, och vår dans är en yster lek, som jag önskar vore för evigt.

  Men alla lekar har ett slut, så även denna. Allt eftersom börjar öringen att tröttna på leken, som vanligt alltså. Den följer ointresserad efter flugan och bryr sig inte ens om att titta på mig. Till slut visar den sig inte alls, och jag finner det för gott att åka vidare.

  Men frampå kvällskvisten återvänder jag för att se om den finns kvar. Och visst, lugnt och stilla tittar den fram och hälsar på mig. Jag tar farväl en sista gång och önskar innerligt att vi snart skall ses igen

Text av Svante Larsson 2000 ©

 

 

Till Flugfiske Magasinets startsida

Blue line

För att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar.
Här är mina rekommenderade inställningar

Black line

Var vänlig och respektera lagen om upphovsmannarätten.  Kopiering eller annan mångfaldigande av innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet Rackelhanen" är ej tillåtet.

Mats Sjöstrand 2017

Black line

Om du har några kommentarer eller frågor angående Magasinet så kontakta gärna mig.

Hälsningar
Webbmaster
Mats Sjöstrand

 

 

 

 

 

 

 

Annonsbar
Sponsorpolicy / Våra sponsorer: