Till Flugfiskemagasinets startsida Flugfiskemagasinet Rackelhanen Uppdaterad
2000-09-07
English version
 

Äntligen laxfiskare!

Av Svante Larsson

  Den flugfiskare som bestämmer sig för att satsa på laxfiske gör ett val som kan bli ödesdigert. För om det mot alla odds någon gång skulle kliva på en lax, så är det kört; då kommer det bara att finnas en sak i huvudet resten av det fiskbara livet, och det är lax, lax och åter lax. Det vore alltså rent av oansvarigt av undertecknad att rekommendera någon att börja fiska lax, men jag gör det ändå, med förvissningen om att de flesta av er som prövar ändå kommer att ge upp inom kort!

  Gott om litteratur

  Om laxfiske har det skrivits spaltkilometer. Knappast något annat fiske har rönt lika mycket intresse som flugfiske efter lax. Men detta beror nog inte på att fisket i sig självt skulle vara särskilt svårt eller märkvärdigt. Nej, det beror på laxen, denna vackra men samtidigt mytiska och svårfångade fisk. Det finns förmodligen inte mer kunskap att uthämta ur detta fiske och den som har fiskat några år och är väl förtrogen med den litteratur som finns på svenska har förmodligen stött på allt som en laxfiskare rimligtvis bör känna till. Fisket är helt enkelt inte särskilt märkvärdigt eller svårt. För den som är intresserad av laxflugfiske kan jag rekommendera några böcker, nämligen Lax på mitt sätt av Olof Johansson; Konsten att fiska lax av Jan Grünvald; Laks av Jan Johansson (finns endast utgiven på norska); samt Benny Lindgrens Där laxen vandrar och I laxens land. Inte minst kan det vara bra att läsa dessa böcker för att inte bli alltför påverkad av allt som sägs ute vid älven, för där snackas det, och det är inte alltid välgrundade meningar som yttras.

  Tvivlet måste övervinnas

  Innan den första laxen har huggit, genomlider varje ny laxfiskare ett helvetets kval som stavas tvivel. Jag tror att tvivlet på att det alls går att fånga lax på fluga är den främsta orsaken till att så många ger upp sina laxfiskeförsök. I den till synes livlösa strömmen sveper fluglinan förbi, gång på gång, och ingenting händer, absolut ingenting. Fiskare efter fiskare vandrar nedför strömmen och sist i raden står du. En vanlig fundering är då: "laxarna, om det nu finns några, har redan sett hundratals flugor, så varför skulle de just intressera sig för min"?

  Det största problemet med detta hinder är att det bara går att eliminera helt genom att en lax hugger din fluga. Men då detta i värsta fall kan ta flera år, måste alla som börjar fiska lax pränta in några förtröstansfulla fraser, som håller modet uppe även då älvsträckan som du fiskar på inte givit ifrån sig en endaste lax på flera veckor och du går ut i polen för tionde gången samma dygn utan att sett skymten av en endaste lax! Tänk då på att varje ny fluga som passerar ovanför laxens huvud ser laxen för första gången. Laxen har näppeligen något välutvecklat minne och har förmodligen extra svårt för att memorera flugmönster! Dessutom, vad som sker under vattenytan vet vi som regel väldigt lite om. Kanske bestämmer sig laxarna på din sträcka, om det nu finns några, att det är dags för vandring uppåt i älven, just när det är din tur att fiska av polen. De blir därmed oroliga och mer huggvilliga. Mera om laxens beteende i älven kan man läsa sig till och på så sätt skaffa sig en orubblig tro på att det helt enkelt bara ska gå att få en lax!

Laxfiske i Gaula  Den som prövar på laxfiske måste omedelbart inse att det kommer att ta tid, mycket tid. Att förstå och acceptera detta är det viktigaste för att lyckas, eller som det står i Jan Johanssons bok Laks: "Flugfiske efter lax ska inte vara lätt. De som tror det, tar fel! Jag tycker nästan synd om de fiskare som har haft det för enkelt i början. När de fisktomma dagarna kommer, ger de upp" (art.förf. översättn.).

  Kasttekniken är viktig

  Det andra hindret som en nybörjare måste passera är att lära sig kasta med tvåhandsspö. Visserligen går det utmärkt bra att i de flesta västsvenska åar och älvar fiska lax med enhands flugspö, men den som vill fiska efter större lax i Mörrumsån eller Norge, måste förr eller senare införskaffa ett tvåhandsspö. Att lära sig kasta med tvåhandsspö är inte alldeles enkelt; det bygger på delvis annorlunda kastteknik än med enhands och det är mycket viktigt att kasttekniken är kraftbesparande, eftersom flera timmars kastande vid älven tär hårt på rygg och axlar.

  Den täta vegetationen längs laxförande älvar innebär att överhandskastet ytterst sällan kan nyttjas; i stället används underhandskastet i sin moderna form (Göran Andersson kastet) eller Switch/Speykastet, som alla startar direkt från vattnet och kräver därmed inget bakkast. Spey- och Switchkasten finns beskrivna i de flesta böcker som behandlar laxflugfisket och det finns en video med namnet Black Shadow Salmon där Speykastet visas. Till dessa kast passar spön med långsammare aktion och DT-linor bäst. För den som däremot föredrar t.ex. Sage- och Loopspön i kombination med skjutlinor och vill lära sig det moderna underhandskastet finns det möjlighet att läsa boken Bättre flugfiske och titta på videon med samma namn.

  Det allra bästa är om man känner någon som behärskar tekniken och har tid att instruera. Åtminstone är det bra att få goda råd av omgivningen, eftersom det är svårt att själv avgöra vilka fel och brister ens kastteknik är behäftad med.

  Viktigast är dock att man tränar, och eftersom ovanstående typer av kast kräver att man står vid ett vatten, kan träning och fiske ske samtidigt. För det gäller att fiska lax ofta om det ska bli någon; det duger inte att då och då efter arbetet åka upp till Säveån eller någon annan närliggande älv. Nej, helst bör en laxfiskesemester planeras in, minst en vecka varje år. Och utöver detta fiska lax i hemmavattnen på alla lediga stunder. Endast genom ett idogt fiskande går det att utveckla kast- och fisketeknik och förhoppningsvis fånga den första laxen.

  Vid Gaulaälven

  I Norge finns ett flertal laxälvar som har varit eller fortfarande tillhör de bästa i världen. Veckan efter midsommar tillbringade två fiskekompisar och jag vid Gaulaälven, som ligger i det område av Norge som kallas Sör-Tröndelag. Älven rinner genom Gauldal, som kantas av relativt höga skogsklädda toppar. En vacker miljö att fiska i och förutom vid flom har älven klart vatten. Gaula är en av få oreglerade älvar i Norge och dess vattenstånd är därmed mycket känsligt; på bara några dagar kan den stiga med två meter, men den sjunker å andra sidan lika fort.

  Efter en regnig inledning på veckan kom chansen den fjärde fiskedagen, då vattenståndet i rask takt sjunker undan. Redan på första rakan, på första fiskestället, får Niklas en lax på dryga nio kilo. Han hade förmånen att gå först ut, och jag, som befann mig alldeles uppströms, fick för första gången se en lax landas på fluga. Det kändes inspirerande men ändå så overkligt på något sätt. Så nära men ändå så långt borta; jag stirrar på laxen och vill så gärna att den ska vara min, min första lax. Och plötsligt känns drömmen ouppnåbar igen. Tänk om detta var den enda chansen på resan, tänker jag, och drabbas åter av tvivel.

  På kvällen fiskar Niklas och jag på den övre sträckan. Det börjar mörkna så sakteliga och inför sista rundan sitter vi i vindskyddet och dricker en kopp kaffe. Jag känner på tafsen, den är skrovlig och jag funderar på att byta. "Gör inte det, säger Niklas, för då får du ingen fisk".

  Vi börjar fiska och jag prövar med en mörk, långvingad tubfluga som jag fått av en fiskebroder på Campingen. Efter några minuters fiskande händer det otroliga, för så framstår det i efterhand. Flugan har knappt hunnit landa i strömmen förrän laxen hugger. Jag står där vid älvkanten, med ett höjt spö som gungar så där underbart tungt, nästan drömlikt; en lyckokänsla far genom hela kroppen. Snabbt påkallar jag Niklas uppmärksamhet och han kommer springande, med en hel drös av goda råd i bagaget. Och jag hade blivit förvarnad om att goda råd kommer att hagla över mig den dagen jag krokar min första lax. En dansk som befinner sig i närheten sluter upp bakom Niklas, men danska förstår jag inte i det sinnestillstånd som jag befinner mig i; det enda jag uppfattar är att dansken är övertygad om att laxen absolut aldrig någonsin kan få för sig att simma ner i forsen. Det är dock detta som oundvikligen håller på att hända. Det känns nästan lite fatalistiskt.

  Själv gör jag just inte någonting, eller hursomhelst nästan ingenting. Är bara så förtvivlat lycklig över att en lax äntligen har nappat på min fluga, och mitt chocktillstånd släpper egentligen inte förrän det är…försent. Att stoppa en stor lax som håller på att simma ner i en stark fors är helt omöjligt med annat resultat än att tafsen eller spöt går av. Det finns alltså bara en utväg – spring! Och det är just vad jag gör, längs älvkanten med tunga neoprenvadare, och med en rulle som skriker i falsett. Det är en lång fors, mycket lång. Det gäller att springa tillräckligt fort så att backingen på rullen inte tar slut. Gör den det är allt över.

  Terrängen är dock eländig, med vassa och såphala stenar och bergskanter. Vid ett flertal tillfällen ramlar jag och slår mig ordentligt, men det bryr jag mig inte om, för jag har bara en sak i huvudet – laxen. Tröttheten kommer dock fort, alltför fort. Den slår till samtidigt i både ben, armar och huvud. Jag börjar stapla fram och är så trött att jag inte längre är medveten om laxen fortfarande är kvar. I bakgrunden hör jag hur Niklas ropar: "Det är bra Larsson, kämpa på bara, spring."

  Ett visst motstånd finns fortfarande i linan när jag kommer ner från forsen, det känner jag i spöt. Linan och backingen ligger dränkt i vattnet; jag inbillar mig att kroken sitter fast i en sten. Lite håglöst börjar jag veva in backingen och tänker att laxen omöjligen kan vara kvar efter att ha simmat ner för hela forsen. Jag vevar och vevar och en strimma av hopp finns fortfarande kvar för jag känner att kroken sitter fast i någonting, frågan är bara vad? Niklas befinner sig numera nedströms mig och skriker att laxen är kvar, hur nu han kan veta det, för någon lax syns inte till. Linan pekar inåt samma strandkant som jag står på, och ett tag ser det ut som om linan pekar uppåt land!

Gaulalax  Men laxen är kvar - det är helt otroligt, men den är kvar. Alldeles invid land går den och stångar. Kanten är dock djup och det är omöjligt att landa den här. I stället gör den en ny rusning nedströms. "Å herren min Gud, tänker jag, det här orkar jag aldrig". För laxen rusar också ner för nästa fors, och vad värre, är att träden gör att det inte går att springa på land, utan jag måste plumsa ner i det niogradiga vattnet och vada efter laxen. Jag anstränger mig till det yttersta för att ta mig fram längs botten, men det är djupt och stenarna på botten är spetsiga, rent av vassa. Vattnet börjar forsa in i vadarna och samtidigt rinner backingen ut från rullen. Tröttheten är så påtaglig att jag är nära att spy.

  Laxen har redan passerat nästa krök när jag kommer fram till torra land. Här börjar terrängen bli planare och faktiskt, trots min totala utmattning så börjar oddsen äntligen peka i min riktning. Efter att laxen har passerat ytterligare en mindre fors finner vi en lämplig landningsplats. Niklas mantra ekar i älvdalen: "Pressa den, du måste pressa den hårdare"! Med mina sista krafter lyckas jag pressa fisken upp på älvkanten. Niklas kastar sig över laxen och jag lägger ifrån mig spöt, skriker ut min glädje. Men älvkanten är för brant, laxen bänder sig loss och simmar ut i älven igen och mitt spö är på väg att försvinna med ut. I sista sekunden får jag tag i det. Vi prövar att stranda fisken lite längre nedströms, där strandkanten är mer plan. Denna gången lyckas det och den samlade glädjen hos fiskare och medhjälpare är inte att ta miste på.

  En av de lyckligaste stunder jag har upplevt hittills och som har satt outplånliga spår hos mig. En sorts bekräftelse på att gick att få lax, att också jag kunde få en lax. Tvivlet är som bortblåst och nu är jag äntligen en laxfiskare, inte oskuld längre.

Text och foto: Svante Larsson 2000 ©

 

Till Flugfiske Magasinets startsida

Blue line

För att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar.
Här är mina rekommenderade inställningar

Black line

Var vänlig och respektera lagen om upphovsmannarätten.  Kopiering eller annan mångfaldigande av innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet Rackelhanen" är ej tillåtet.

Mats Sjöstrand 2017

Black line

Om du har några kommentarer eller frågor angående Magasinet så kontakta gärna mig.

Hälsningar
Webbmaster
Mats Sjöstrand

 

 

 

 

 

Annonsbar
Sponsorpolicy / Våra sponsorer: