Till Flugfiskemagasinets startsida Flugfiskemagasinet Rackelhanen Uppdaterad
2000-10-19
English version
 

Havsstensudden
Av Svante Larsson

Foto av Svante Larsson

  Det finns ett fiskeställe som för all framtid har en permanent plats i mitt hjärta. Det är inte många platser som kan göra anspråk på att uppta en så viktig del av ens liv, att det knappt kan gå en endaste dag utan att någon av ens tankar ägnas åt just denna plats. Oavsett årstid, veckodag eller tid på dygnet, så finns det alltid plats för en önskan att befinna sig där. Det är inte alltid en fördel med den sortens begär som jag ibland känner - ett begär om en själslig förening. Jag vill förena mig med havet, stranden, måsarnas skriande, den klara luften, snäckskalen och allt annat som kännetecknar denna plats.

  Stenarna i vattnet är inte bara vanliga stenar som ligger där och pryder de grunda revlarna. Det är de olikformade stenarna som ger en strand, en udde eller en liten bukt dess unika oskiljbara karaktär. Dessa fascinerande skapelser utgör inte minst för oss sportfiskare en utmaning och ger extra inspiration, när vi spanar ut med strandkanten, för att avgöra var vi vill placera vårt bete. Och är det inte så att stenarna också verkar ha en alldeles speciell lockelse på fisken, som gärna ställer sig i närheten, för att lurpassa på småfisken eller bara för att vila upp sig? För en fiskare finns det knappast något som för stunden är så angeläget som att ta ytterligare ett steg ut till den där runda fina stenen som ligger några meter ut i vattnet. Inte för att det skulle ha någon som helst betydelse för kastlängdens skull, utan förmodligen för att det skapar en överblick över situationen. Ibland är lockelsen att vada ut till stenen så stor att man alldeles glömmer bort att det finns stor chans att det står fisk alldeles bredvid. Men undervattensstenar och fiskare är som magneter - de dras till varann oberoende av tid och rum!

  Men tänk vad lätt det är att som sportfiskare drabbas av sån iver att fånga en fisk, att tankarna på naturens skönhet inte får plats. Inte minst inträffar detta när man är fler än en som fiskar. Eller när säsongen hittills inte givit någon fin trofé, som kan visas upp och därefter leva kvar i minnet, när man med huvudet på kudden inväntar nattsömnen. Många gånger har jag upplevt att spänningen släpper när den första fisken är fångad. Då kan kroppen slappna av och tankarna kan - från att ha varit fixerade på en stark längtan efter det magiska hugget - övergå till det mer existentiella. När fisken väl är fångad, då har man plötsligt begripit vad livets högsta mening innebär. För mig tillreder frågan om livets mening inget bekymmer. Har det någon gång hänt en människa, att hon eller han en vacker dag, på ett vackert ställe och på ett vackert sätt, fångat en vacker fisk, så är det längre ingen tvekan om vad vår tillvaro här på jorden till syvene och sist går ut på. Visst finns det tillfällen då även den mest renläriga fiskare börjat tvivla, och visst kan jag villigt erkänna, att under de mörka delarna av året, alltså den del av året som för oss sportfiskare snarare är att betrakta som en plågsam transportsträcka, har tvivlet så smått börjat smyga sig på. Men då gäller det att snabbt skingra tankarna, antingen genom att försöka återskapa stämningen från det tillfälle då du senast kom på dig själv med att utbrista - det här är meningen med livet! - eller genom att blicka framåt, mot kommande stunder, då du förmodligen kommer att finna ditt rättesnöre här i livet.

  Just nu när jag sitter och skriver denna lilla essä, är sinnet så mörkt att jag i ren desperation måste gripa tag i närmaste halmstrå för att inte tvivlet helt ska ta överhandeln och leda mig in på villospår som väl ingen vet var de slutar. Men tack och lov är halmstråt inget halmstrå i ordets rätta bemärkelse, utan i stället en stund på vår jord som var så härlig, att bara ett minnesfragment av den räcker för att jag ska komma till sans igen. Det var just en vacker fisk, på ett vackert ställe och som fångades på ett vackert sätt.

  Vackra stunder kan upplevas under både vår, sommar och höst. Men det är ändå inget som kan få mig mer harmonisk än en klar septemberdag. Luftens klara ljus och omgivningens stillhet är bara det tillräckligt för att känna sig som en harmonisk varelse. Men, och jag säger bara men, det var något som fattades. Och jag förmodar att jag inte chockerar om jag avslöjar att det som just vid detta tillfälle saknades var fisken. Denna fisk, som vägrade att hugga på mina förföriska flugor, som jag med all känsla jag överhuvudtaget kunde uppbringa, tog hem gång på gång. Allt var som förgjort, de hade bestämt sig, och det hade jag med. Efter en lång stund av febrilt spösvingande på den fantastiskt vackra och hemlighetsfulla Havstensudden var jag så trött i armar, rygg och ben, att jag var tvungen att slå mig ner på en av dessa runda härliga stenar, som formats av väder och vind under tusentals år, och som numera utgör uddens tydliga karakteristik.

  Ack ja, vad göra? Vetskapen om att det under den lätt krusade havsytan simmade omkring öringar spökade i mitt sinne. Jag befann mig i paradiset men var ändå inte där. Jag var nöjd men ändå inte nöjd. Jag var lycklig men ändå så olycklig. Hur är denna ambivalens möjlig, frågar man sig? Men den som aldrig stått på en strand med sitt spö i hand, redo för ett möte med en annan värld, förstår ej heller, att den som för stunden inget får, inte längre är vid sina sinnes fulla bruk. Tack och lov kan denna misslynthet snabbt förändras och ens sinnestämning kan vändas till det positiva. Om vår vän under ytan behagar visa sig i ett skutt eller ett vak, först då förstår vi, ja då är vi äntligen på det klara med, var vi som individer har hamnat. Vi är ett utvalt folk och vår uppgift är, att med spöt i vår hand, uppnå en inre frid, som ska vara så stark till sin natur, att vi kan uppnå harmoni.

Havsöring, foto av Svante Larsson  Jag vaknar till ljudet av ett vak, som bara hörs så där lite grann, men naturligtvis tillräckligt för att jag ska väckas ur min dvala. Nu är vi båda på jakt! I ögonvrån ser jag siluetten av en fiskrygg, som makligt sveper runt i ytan. Men då öringen är lugn och verkar helt harmonisk, är det andra varelser runtomkring som ej riktigt finner sig till ro, efter öringens tydliga tecken på jakt. Runt fisken hoppar och flyger det små näbbgäddeyngel, som desperat försöker fly undan öringen. För att inte tala om han som befinner sig på land, fast han rör sig i motsatt riktning, mot fisken. Vaket kom alldeles intill de yttersta stenarna, vars övre del sticker upp ovanför vattenytan. Eftersom fluglinan inte var helt invevad på flugrullen, tar det högst ett par sekunder innan jag har greppat spöt och lagt ut flugan, en väl använd Mickey Finn, ca en meter bortanför vaket. Jag startar hemtagning och flugan närmar sig den plats där den senast visade sig. Jag vet att det är nu eller aldrig. Hugger inte fisken nu så är chansen förbi.

  Men när flugan är mitt i vaket stannar tiden, och med tiden stannar även jag. För nu vet jag, att jag återigen har blivit frälst. Den viktiga frågan är inte längre om fisken kommer att hugga eller ej, för det har ingen betydelse. Naturens under har inträffat igen, och naturen har visat sin makt att trollbinda en människa, och så till den grad att han tror sig hamnat i evigheten. Så här fint kan det vara, men alla kan inte ha det så här, och förmodligen vill alla inte heller det. Vad som krävs är framförallt en känsla av hängivenhet, att försöka giva tillbaka så mycket som möjligt av det som bjuds. Att inte ta allting för givet. Den som någon gång då och då stannar upp i sin tillvaro, ibland kanske bara för att hämta andan, kommer märka att det finns mycket som kan trollbinda och fascinera, utan att för den skull vara något som vid första ögonlocket syntes som särskilt uppseendeväckande.

  Kanske är det just för att det inte längre spelar någon roll som tiden åter träder i kraft. Och som den gör det! Det är som en blixt från en klarblå himmel. Trots att jag upplevt förloppet så många gånger redan, så är varje tillfälle då det inträffar lika fantastiskt som det var första gången. Det känns i hela kroppen, när öringen, i en snabb vändning, tar flugan i munnen och drar i väg. Men allt går så fort att det kan vara svårt att rannsaka sig själv för att kunna redogöra för vad det är som egentligen händer när en fisk hugger en fluga. Ja, naturligtvis är det rent bokstavligt talat inte särskilt svårt att förstå, men att innerst inne för sig själv försöka minnas exakt hur det kändes är för mig omöjligt, vilket är aningen förbryllande. Min slutsats kring denna fråga är att anledningen till att det är så besvärligt att minnas de hundradelarna av en sekund när fisken hugger, beror på att det utgör ett sådant klimax att alla sinnen upphör att fungera. Tack och lov dröjer det inte länge innan de är i funktion igen, men det korta driftstoppet är tillräckligt för att denna stund endast existerar i ett dunkelt sken.

  Även denna gång återfår jag medvetandet, vilket var tur, eftersom öringen till en början visade oanade krafter. Höstöringen brukar annars inte bjuda på några större överraskningar när den väl blivit krokad, och efter en stund följer även denna fisk lojt med mot stranden, där den landas utan större dramatik. Det är en vacker kilosöring som är grant klädd i sin höstskrud. Vackert lägger jag upp den på en ljus sten, där den mörka fisken utgör en vacker kontrast mot stenens ljusa bakgrund.

  Jag är numera fullständigt avslappnad och en ny värld har öppnat sig för mina sinnen. En värld som för bara för några minuter sen knappt existerade, utan bara var något obetydligt i periferin. Nöjd med min tillvaro och insupandes stundens sötma, återupptar jag fisket. Men nu med insikten att Havsstensuddens mystik än en gång omslutit mig och hjälp mig att uppnå inre frid.

Svante Larsson 2000 ©

 

 

Till Flugfiske Magasinets startsida

Blue line

För att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar.
Här är mina rekommenderade inställningar

Black line

Var vänlig och respektera lagen om upphovsmannarätten.  Kopiering eller annan mångfaldigande av innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet Rackelhanen" är ej tillåtet.

Mats Sjöstrand 2017

Black line

Om du har några kommentarer eller frågor angående Magasinet så kontakta gärna mig.

Hälsningar
Webbmaster
Mats Sjöstrand

 

 

 

 

 

Annonsbar
Sponsorpolicy / Våra sponsorer: