Till Flugfiskemagasinets startsida Flugfiskemagasinet Rackelhanen Uppdaterad
2001-05-06
English version
 

Lärdom med åren
(Detta är en sann berättelse)

Av Egon Kjernell

  Min familj och jag åkte upp till Oxberg (i Mora trakten) 1 juli sommaren år 2000 och skulle vara där ca 1 månad (den blötaste semestern på länge). Vi skulle se oss omkring samt fiska, men vi tar det här om fiske. Första besvikelsen kom direkt efter att man hade varit nere vid Österdalälven.

  Vattenståndet var ca 1 meter för högt, vilket flöde det var. Det var frågan, skulle man våga sig ner i vattnet när det var sådan fart på det och var hade fisken flyttat sig. Det enda som fanns att göra var att sätta sig ner och försöka läsa av vattnet. Det är ingen lätt sak när det är så strömt. Efter ett tag gav t.o.m. jag upp, det var bara att börja att fiska på ren måfå.

  Jag ska väl tillägga att jag flugfiskar så det inte blir några missförstånd. Det här med olika beten, ja det är ett gissel. Man pratade med många som fiskade på platsen och samma svar fick man av alla, fisken står för djupt, man måste ha sjunk lina samt våt fluga, gärna svarta. Men om det var så, varför fick de ingen fisk ? Inte ens något hugg. Det var något som inte stämde. Troligtvis gick de på rutin, men nu var vattenståndet annorlunda. Nu måste man tänka i andra banor. Det var bara att sadla om, på med flyt lina samt en grön skimrande superpuppa.

  Efter ett antal kast började det hända saker. De började att smånafsa i flugan, men det ville sig inte riktigt. Troligtvis var det för strömt så de han inte med när flugan forsade förbi, för att säga att den flöt förbi skulle vara en stor lögn. Den dagen hände det inte mycket mera. Man ska inte ge upp har jag fått lära mig, men det finns gränser. När man inte ser att knyta flugan längre, då är det dags att sluta. Man måste ju vara social mot familjen också och för det andra så finns det fler dagar på semestern.

Flugfiskare vid bron Oxberg

  Detta är en bild tagen i Oxberg 00-06-?. För tillfället var dammluckorna stängda, så vattnet sjönk ca 40 cm. Det var inte långvarigt, men under de ca 25 minuterna kunde jag plocka upp en grann harr. Vi rökte den en kort stund senare vid älvkanten, (harren är lite speciell, anrättar man inte den inom kort så faller köttet bara sönder). Senare när vattenståndet hade ökat så gick min grabb och jag upp på bron (det bortre brospannet), för att se om det gick att få någon harr på mask. Visst, inom kort så hade lillgrabben fått en fin harr. Men det var visst den ende som fanns, vi gav upp efter en timme. Magen började kurra, så vi rörde oss sakta mot husvagnen för att få lite i magen och få smaka den nyrökta harren.

  Dagen därpå

  Detta är en rätt så rolig händelse tycker min sambo, ja jag har väl skrattat åt den efteråt också. Men när det väl hände var det inte så roligt, tänk vad man kan känna sig liten ibland, när man är ensam ute i natten.

  Jag hade nästan fiskat hela dagen, ca en kilometer nedanför brospannet och fått två stycken harrar. Det började mörkna så jag började att traska hemåt. När jag stod på bron tittade jag uppåt bäverhyddan på andra sidan brospannet och funderade om det fanns någon firre som väntade på mig där uppe. Jag vände om och började traska genom sten och stock samt snårig skog. Efter ca en kilometer var jag framme vid bäverhyddan. Sakta gick jag framåt för att inte störa bävrarna, det är onödigt att jaga ut dem så de börjar fara omkring i vattnet och förstöra lugnet.

  Det finns nämligen en utskjutande bergshäll, där det blir ett perfekt bakvatten. Vid idealiska förhållanden är det ett kanonställe att vara på, men förhållandet var inte perfekt på långa vägar. Man måste ju pröva annars vet man ju aldrig. Så jag fixade till grejerna och började. Tro det om ni vill, det bara small till när flugan började närma sig bakvattnet, så det var bara att försöka hålla nerverna lugna. Fisken började komma närmare land där jag kunde se den. Det var ingen baddare, fast han tillhörde ändå inte tusenbröderna. Rätt som det var drog han ut i älven och knicksade till ett par gånger och så var han väck. Jag fick trösta mig med att jag fick se den i alla fall. Efter ett antal kast tog jag en paus och satte mig ner och njöt av den stilla natten.

  Plötsligt fick jag höra ett flåsande ljud från älvkanten. Jag kunde inte se något för snårskogen, men det var något där inne. Jag hörde hur stenarna rullade när tingesten gick framåt. I de här trakterna finns det bara två alternativ att välja på, antingen är det älg eller björn. Björn kanske ni reagerar på. För vi rör oss i skogarna runt Oxsberg, men det är förhållandevis rätt så tätt med björn där.

  För ett par år sedan kom det en björn traskande kl.5 på morgonen rakt igenom parkeringen där alla husvagnarna står. Har man tur kan man få se en på nära håll, men nu tillbaka till min paus på stenen ute i vattnet. Hjärtslagen ökade snabbt, bara det inte var en björn. Vart skulle jag ta vägen då ? In i skogen? Nej det gick inte, att hoppa i älven var också uteslutet. En björn är 100 gånger smidigare i vattnet än en människa, så det var bara att börja packa ihop sakerna sakta och metodiskt och försöka att dra sig tillbaka. Jag behöll ett sneglande öga mot snåren. Jag plockade upp ett antal stenar som jag kastade i samma riktning som ljudet kom ifrån, i ett försök att skrämma den. Det brakade till sen kom ett sten ras. Då passade jag på att ge mig i väg hemåt samtidigt som jag kastade stenar bakåt.

  Nästan hela vägen hem så sjöng jag högröstat (vi går över daggstänkta berg fallera), för att avskräcka tingesten och med den rösten så tror jag att det gav resultat. Väl framme vid brospannet började jag lugna ner mig, men pulsen var fortfarande hög. Vid husvagnarna var det lugnt och tyst för alla sov. Klockan var lite över halv tre på morgonen. När man tänker på det i efterhand så var det nog bäst att alla sov. Hade de inte gjort det så skulle de nog ha trott att det var en förrymd mentalstörd, alkoholpåverkad person som sprang omkring i skogen, men i själva verket var det bara lilla beskedliga jag som hade blivit så skiträdd.

Text och bild: Egon Kjernell 2000  ©

 

 

Till Flugfiske Magasinets startsida

Blue line

För att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar.
Här är mina rekommenderade inställningar

Black line

Var vänlig och respektera lagen om upphovsmannarätten.  Kopiering eller annan mångfaldigande av innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet Rackelhanen" är ej tillåtet.

Mats Sjöstrand 2017

Black line

Om du har några kommentarer eller frågor angående Magasinet så kontakta gärna mig.

Hälsningar
Webbmaster
Mats Sjöstrand

 

 

 

 

 

Annonsbar
Sponsorpolicy / Våra sponsorer: