Till Flugfiskemagasinets startsida Flugfiskemagasinet Rackelhanen Uppdaterad
2003-06-14
English version
 

Öring från Slough Creek. Kenneth Einars 2003 ©

Cowboyfiske i Yellowstone!

Av Kenneth Einars

  Likt en skolpojke stod jag med händerna i byxfickorna och såg lite nervöst på då hästarna sakta men säkert en efter en blev klara för avfärd.

  Det var jag och fem andra flugfisketokiga "bröder" från Sverige, England och USA som i slutet av september månad köpt en guidad fisketur till ett av världens bästa fiskevatten efter strupsnittsöring (cutthrout trout).

  Närmare bestämt i Yellowstone Nationalpark i nordvästra USA, och det enda transportsättet om man inte ville gå är till häst.

"- Kenneth, this is your horse!" ropade Terry (reseledaren).
–"His name is Hawk."

  Hjärtat slog dubbelslag, med endast 2 timmars ridning i baken på de senaste 20 åren, så var man inte så kaxig då jag gränslade hästryggen efter att ha packat sadelväskorna fulla med grejor.

  Framför oss låg nu ca; 4 timmar på hästryggen innan vi var framme vid baslägret efter Slough Creek som ån hette.

  Efter 2 timmar började man få kontroll på hästen och dess rörelser, ja till och med var det så att om Zeb Macahan levat hade han fått lite konkurrens om att vara kungen i vilda västern.

  Utsikten från hästryggen var bedövande vacker, från att ha startat i tät skog och höga klippväggar, så öppnades landskapet till stora gräsbeväxta ängar och längst ner i dalgången den vackert slingrande Slough Creek. På långt håll syntes betande bison, och i luften svävade örnen runt i cirklar i hopp om att hitta något ätbart.

  Rätt vad det var hojtande Terry till att vi fick vika av från trailen (led) för att det låg några riktigt stora Bisonoxar på leden och vilade. Varje år händer massor av olyckor med bison och dumdristiga människor som tror att djuren i parken är tama. En stor bisonoxe kan väga närmare ett ton, så det gäller att man visar respekt för djuren, annars kan det gå riktigt illa.

  För varje steg hästen tog så kändes det som om klockan tickade bakåt i tiden. Det enda som saknades var att det dök upp indianer på kullarna runt om oss, så hade allt varit perfekt.

  När vi så var framme vid det tänkta baslägret efter ytterligare ett par timmar, så var man inte lika självsäker längre, och när Terry konstaterat att bäcken vi skulle ta vårt dricksvatten ifrån hade torkat ut så sjönk självförtroendet ner en bit till. Det innebar ytterligare en halv timma på hästryggen innan vi kunde slå läger. Baken var helt bortdomnad och blodsmaken i munnen gjorde att man verkligen längtades tills man skulle kliva av hästen, men man visade inte för någon annan att man hade ont, lite cowboy ville man ju vara….

  Hästarna sadlades av och vi tog snabbt igen oss efter ridturen, nu skulle det fiskas. Flugspöna riggades snabbt i ordning och den tio minuter långa promenaden ner till ån kändes bara skönt. På långt håll syntes vakringar på den spegelblanka vattenytan, pulsen steg och de sista metrarna fram till vattnet ville man springa.

  Efter den extremt torra sommaren och hösten så var ån ganska liten och fiskarna var väldigt skygga, med största försiktighet närmade jag mig en vakande fisk som visat sig i vattnet. Sakta simmade den runt och med jämna mellanrum steg den till ytan och sög in en insekt, och när jag för andra gången presenterade flugan för öringen gick den upp och sörplade i sig den, ett försiktigt mothugg och min första cutthrout var krokad. En kilotung smörgul skönhet gled sakta in över håvgarnet och efter fotografering så släpptes fisken tillbaka till sitt rätta element.

  Eftersom jag inte såg några insekter på ytan eller i luften så fiskade jag en liten svartmyra i storlek 18 på den vaknade fisken. Så här sent på säsongen när de flesta stora sländorna gjort sitt så återstår bara de minsta insekterna. Fisket blir otroligt spännande och utmanande, då man måste ha långa och tunna tafsar. 6 och 7x är ett måste för att överhuvudtaget ha någon chans att komma i kontakt med öringarna. I stort sett så fiskade vi bara på fisk vi såg i det klara grunda vattnet. Öringarna stod utplacerade på alla möjliga ställen, nära land, bakom någon sten, under utskjutande rötter och fritt simmande i små grupper i jakt på föda. Det gällde att med största försiktighet närma sig strandkanten och spana in var öringarna stod. Om man sen la fluglinan över fisken istället för tafs och fluga så försvann öringarna som små blixtar upp och nerför ån. Presentationen var A och O i det grunda kristallklara vattnet.

  När vi fiskat av oss lite så återvände vi till lägret för att äta kvällsmat. Resten av vår packning hade anlänt med mulåsnorna, tälten var uppsatta och cowboykaffet stod och puttrade på eldstaden. Kvällsmaten bestod av grillade kungslaxfileér med ris och god sås nersköljt av ett gott vitt vin.

  Mörkret kom fort, redan vid halv 9 tiden var det becksvart ute och vi satt alla samlade runt lägerelden och berättade historier. En av de anställda, cowboyen Buford (uttalas Bjufård) plockade fram gitarren efter maten och gamla cowboysånger spreds över den nattsvarta dalgången. I fjärran ylade prärievargarna (coyote), en perfekt inramning på en alldeles sagolik första dag i Yellowstone’s nationalpark.

  Innan det var dags att krypa till kojs i de sköna dunsovsäckarna så måste alla matvaror, tandkräm, ja allt som kunde ge ifrån sig lukt som för framförallt björnarna kunde kännas lockande, hissas upp flera meter över marken i några av de stora asparna som omgav lägret.

Camping vid Slough Creek. Kenneth Einars 2003 ©

  När man vaknade på morgonen efter stod redan sotpannan på elden och puttrade, Terry var i full gång med att iordningställa frukosten, och inte vilken frukost som helst. Det var bacon, korv, stekt potatis, tjocka pannkakor med lönnsirap och massor med frukt. Det kändes nästan som en hotellfrukost hemma i Sverige, fast det smakade mycket bättre.

  Terry undrade om vi hört hästarna i natt, något hade stört dom under natten och senare under dagen konstaterades det att en grizzlybjörn passerat, färska spår hade hittats en bit ifrån lägerplatsen.

  Efter frukosten fick vi varsin påse med smörgåsar, frukt och lite godis så vi hade matsäck under dagen fisketur.

  Efter en halvtimmas promenad upp efter ån hittade vi en vacker hölja med massor av vakande öringar. Ån gjorde en kraftig u-sväng, och i den grunda poolen lyckades jag fånga tre vackra öringar inom några minuter. Alla fiskarna fångades på den lilla svartmyran i storlek 18.

  Jag hade svårt att fatta mängden av öringar man såg. Om det finns ett paradis för oss flugfiskare så måste det här vara så nära man kan komma.

  Följande dagar varvades flugfisket med sagolika måltider och massor av upplevelser som jag hoppas att jag kommer att få uppleva någon gång mer i mitt liv. Bara det här med att uträtta sina behov var en upplevelse i sig själv, tänk er att sitta mitt i Yellowstones nationalpark med utsikt över ett av världens bästa fiskevatten efter cutthrout, och samtidigt kunna se bison, älg och den vithövdade örnen majestätiskt svävande på sina breda vingar, under tiden man gör det man brukar på dass. Jag kommer nog aldrig mer att ha ett så underbart utedass som under dessa fantastiska dagar i Slough Creek dalen.

  Eftersom dagarna var otroligt varma (26-28 plusgrader i skuggan ) så bestämde vi oss för att sova under bar himmel de sista nätterna. Även om kvicksilvret kröp ner under – strecket på nätterna så var det helt fantastiskt att sova under stjärnhimmelen. När alla gått och lagt sig på kvällarna så smög sig prärievargarna närmare lägret i hopp om att hitta matrester efter oss. Man hörde tydligt på bara några meters håll hur de smög omkring och rotade. Själv låg man och tryckte inne i sovsäcken med hjärtat i halsgropen, för man vågade inte knäppa på ficklampan och titta vad det var, för det kunde ju vara en grizzly…..

  Sista morgonen hade Terry och hans medarbetare fixat frukost lite tidigare än de andra morgnarna, för att vi skulle kunna fiska några timmar innan det var dags att vända hemåt igen.

Fångst i Slough Creek. Kenneth Einars 2003 ©

  Det var med lite vemod i kroppen som jag fiskade denna morgon, sista dagen i öringarnas paradis. Jag gick för mig själv gjorde ett kast då och då, funderade på allt som hänt de sista dagarna.

  Slurp! en öring slukade min fluga, mothugget kom automatiskt, öringen drog i väg i en ilsken rusch. Och efter några minuter gled den sakta in över håven.

  Länge satt jag och tittade på den vackra fisken, jag satte varsamt tillbaka den , lyfte på hatten och lovade mig själv att snart vara tillbaka i Slough Creek dalen igen. Jag vevade in linan och återvände upp till lägret.

  Allt var klart för avfärd, vi packade våra sista grejor på hästarna , kollade så ingenting var kvarglömt. I en lång kolonn av hästar och packåsnor drog vi så sakteliga i väg.

  När vi passerade Slough Creek sista gången med hästarna fick jag en klump i halsen, vilket äventyr det hade varit, massor med stridbar öring, alla tagna på torrfluga med lätt utrustning och långa tunna tafsar. Ett djurliv så man ibland trodde att man befann sig i en djurpark.

  Det kan bara inte bli bättre.

Kenneth Einars 2003 ©

Sugen på Slough Creek?

Från mitten av juli fram till oktober månad ordnar Terry & Angela Search resor hit. Gå in på deras hemsida för mer information om resorna hit.

Yellowstone Mountain Guides
Terry & Angie Search
www.yellowstone-guides.com

Den utrustning man behöver för fisket efter strupsnittsöringen ( i september) är ett spö i klass 4 -5 och en flytlina. Långa tafsar, gärna 12 fot och längre. Tafsspetsen bör vara 5-7x beroende på storleken på flugorna. De flugor vi använde var små gröna och grå dagsländor, fjädermyggor och svartmyran i storlek 18-22.

Eftersom temperaturen på dagarna var över 25+ grader, och man går rätt så mycket så är det otroligt skönt att använda lättviktsvadare. Det går även att ha endast ett par tennisskor på fötterna och kortbyxor och vada på det viset. Glöm inte solskyddskräm, både för huden och läpparna. Keps eller hatt och det kanske viktigaste av allt, solglasögon.

 

 

Till Flugfiske Magasinets startsida

Blue line

För att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar.
Här är mina rekommenderade inställningar

Black line

Var vänlig och respektera lagen om upphovsmannarätten.  Kopiering eller annan mångfaldigande av innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet Rackelhanen" är ej tillåtet.

Mats Sjöstrand 2017

Black line

Om du har några kommentarer eller frågor angående Magasinet så kontakta gärna mig.

Hälsningar
Webbmaster
Mats Sjöstrand

 

 

 

 

 

Annonsbar
Sponsorpolicy / Våra sponsorer: