Till Flugfiskemagasinets startsida Flugfiskemagasinet Rackelhanen Uppdaterad
2005-09-11
English version
  

Foto: Johan Klingberg ©
Hasar-fiske fungerar bäst där strömmen bryter vattenytan, så att rörelsen från tafsen inte lika lätt skrämmer fisken.

  Hasar-fiske med torrfluga
Text & foto: Johan Klingberg

Att en torrfluga alltid måste fiskas med fridrift utan att stripa är en regel med undantag

  Visst är det märkligt att man alltid minns sin barndoms somrar med ett sådant välbehag. Kanske har det att göra med de långa och bekymmersfria sommarloven då livet lekte. Just en sådan varm och grönskande sommarkväll hade jag cyklat ut till ån för att fiska.

  Öringen stod som vanligt mellan storstenen och nacken, strax till vänster efter där strömmen snirklade sig fram i två grenar på var sin sida av gräsön. De kantande mörkgröna algrenarna nästan snuddade vid vattenytan och utgjorde ett utmärkt skydd för de öringar som ställde sig där. Men som tolvårig, ovan flugfiskare vållade grenarna mig problem, eftersom de kast efter kast slukade mina flugor.

  Men som för de flesta tolvåringar kom fantasin att lösa situationen. Jag lät helt enkelt flugan driva in under grenverket och höll sedan kvar den över fiskeri. Om det varit fråga om våtflugefiske, så skulle säkert de flesta gillande nickat sitt bifall, men nu var fisket riktat efter vakande fisk med torrfluga - och därmed mot "regelboken".

  Varför fisken tog mina hasande nattsländeimitationer den kvällen kan säkert förklaras på flera olika sätt; som tur, engångsföreteelse eller kanske som en variant på det välkända fenomenet "induced take" - fast med torrfluga!

  Erfarenheter från fiske i många liknande situationer under senare år har emellertid raderat bort "tur" och "engångsföreteelse" som orsak till att fisken tar trots att flugan stripar och hasar på vattnet. Tvärtom har metoden fungerat både för mig och mina fiskekamrater vid upprepade tillfällen. Vad är det då som talar emot metoden? jo, helt enkelt en generellt utbredd uppfattning, nämligen den att en torrfluga aldrig får "dragga" på vattnet.

  Denna något puristiska regel härstammar från den tid då den legendariske torrflugefiskaren F M Halford tillsammans med likasinnade flugfiskevänner utformade de oskrivna reglerna kring torrflugefisket vid södra Englands kalkströmmar. Dessa är som regel ganska lugnflytande, klara och grunda, till skillnad från våra egna strömvatten, vilka istället oftast är snabba och humusfärgade.

  En flyende insekt

  De strömvatten jag oftast fiskar ligger på det småländska höglandet öster om Jönköping. Dessa strömmar är i jämförelse med de engelska kalkströmmarna ganska näringsfattiga. I mina vatten har öringen helt enkelt inte råd att låta bli en munsbit som hastigt rör sig förbi. Det är här som hasar-fisket med torrfluga har sin poäng!

  Hasar-fisket går nämligen ut på att imitera en flyende insekt på vattenytan. Metoden är enkel; flugan placeras strax uppströms fiskens ståndplats, men istället för att sträva efter att låta flugan driva fritt ner mot fisken, så mendas linan uppströms. På så vis undviker man slack på tafs och lina. Samtidigt höjs spöet och sänks sedan bitvis tills flugan nått sitt mål. Eftersom spöet sänks med jämna mellanrum kommer linan att sträckas upp och flugan draggar. Själv brukar jag låta flugan fiska av ytterligare en bit bakom fiskens ståndplats för att vara på den säkra sidan. Oftast tar fiskeri naturligtvis strax framför sin ståndplats på vanligt sätt, men många gånger har det hänt att hugget kommer på "hemvägen" när jag tar tillbaka flugan över fiskeri.

  Ett annat enligt regelboken något suspekt sätt att presentera flugan är att, istället för att som ovan låta flugan hasa på vattnet, lyfta den så att den mer eller mindre studsar på ytan. Denna metod, imiterar nattsländornas rörelser på ett helt fantastiskt sätt. För att göra detta krävs emellertid ett något längre spö än vid hasar-fisket.

  Personligen tycker jag att metoden fungerar bäst där strömmen har lite fart, till skillnad mot i höljor eller blankstryk där nylontafs eller fluglina kan rista upp ett allför märkbart sår på ytan och därmed riskerar att skrämma fisken. Eftersom detta fiske kräver hundraprocentig kontroll är det sällan tal om några långa kast. I mina småströmmar räcker det oftast med kast på 4-5 meter. Själv använder jag ett 8 fot långt spö, vilket klarar de flesta situationer.

Foto: Johan Klingberg ©
Bäcköringar tagna med hasar-metoden

  Induced take

  Som jag redan nämnt kan tekniken påminna om "induced take", det vill säga ett "framprovocerat" eller "framkallat" hugg, till exempel Leisenring's lift, vilket är ett ypperligt sätt att lura fisken till hugg. Framgången med "induced take" är att alla predatorer reagerar på ett byte som flyr eller skiljer sig från mängden. Tänk bara på kattens lek med snöret. Hur den väntar med att attackera tills snöret rör på sig. "Induced take", Leisenring's lift eller hasar-fiske lockar fisken till hugg på samma sitt, även om det senare sker uppe på vattenytan, nämligen genom att man ger flugan en rörelse som fisken upptäcker och då försöker ta flugan då den är på väg bort från fisken.

  Tekniken fungerar även när ingen fisk visar sig och baseras då på rent blindfiske. Många gånger händer det att fiskeri lockas av flugans rörelse men vänder utan att ta betet. Är man då vaksam har fiskeri avslöjat sin ståndplats, antingen genom att bilda en vakrörelse på vattnet eller genom att man ser en reflex från fiskkroppen under ytan. Om situationen upprepas utan resultat kan det vara en god idé att istället fiska av platsen med traditionellt fridriftsfiske med torrfluga eller nymf.

  Ett speciellt minne från fisket i min å återvänder ofta i mina tankar. Händelsen inträffade för några år sedan i början av maj månad. Vattnet gick högt över det normala flödet och inga tendenser till ytaktivitet under hela dagen tydde på att något skulle ske. Jag hade fiskat av en av de vanligtvis mest fiskrika höljorna med både djupnymf och skaters utan att känna någon fisk.

  Eftersom dagen gick mot sitt slut förflyttade jag mig för att pröva de under normala förhållanden fiskfattigare strömmarna högre upp i systemet. Inte heller där visade fiskeri intresse för mina fridriftande nymfer. Det var dags för "sista kastet" innan jag skulle åka hem. En stor och buskig bäcksländeimitation fick bli sista försöket, Medan flugan fiskade av mittströmmen hände inget. Men när flugan kom in mot kanten såg jag en försiktig liten plog, Händelsen upprepades ett par gånger utan att fisken tog. Jag bytte då ut min hasande "fish-finder" mot en fasanstjärtsnymf, och när jag placerat flugan där fisken visat sig kom hugget. Denna gång var det rejält och resolut, kampen varade några minuter och den tidiga våröringen visade sig bli hela säsongens största.

  Leonard M Wright Jr

  Att fisket under mina barndoms somrar skulle komma att likna vad den amerikanske fiskeförfattaren Leonard M Wright Jr beskriver i sin bok "Fishing the Dry-Fly as a Living Insect" redan 1972 hade jag naturligtvis ingen aning om. Nästan tio år efter mina fisketurer kom jag över ett exemplar av boken.

  Leonard Wright beskriver inte bara hasar-fiskets grunder utan också hur fiske med "fish-finders" praktiseras. Naturligtvis har även andra kända flugfiskeförfattare beskrivit tekniken, så hasar-fisket är alltså inget nytt begrepp. Därför är det ännu mer förbryllande att denna metod att presentera flugan inte fått den naturliga förankring den förtjänar. Kanske har det att göra med vad jag nämnde inledningsvis; att vårt skandinaviska flugfiske fortfarande i mångt och mycket bygger på traditionerna från det engelska kalkströmsfisket. Men var inte rädd att bryta traditionen med den fritt driftande torrflugan till sommaren, och prova istället att provocera fisken till hugg på en hasar-fluga!

Foto: Johan Klingberg ©
Några personliga favorit flugor för hasar-fiske: Green Peter, Wickham´s Fancy, Stensjö-sländan och Black Gnat.

  Flugvalet

  Trots att fisken oftast endast har ett fåtal sekunder på sig att upptäcka och stiga till flugan, så har utseendet på denna en nyckelroll för att hasar-tekniken ska fungera. Men då gäller det inte det "estetiska" utseendet hos flugan utan snarare materialval och hur den är bunden. Flugan måste klara att fiskas mot strömmen utan att bli dränkt. Det betyder att man måste binda den med material som är anpassade att flyta bra.

  Personligen föredrar jag naturmaterial. Dessa innehåller ofta ett naturligt fett, vilket bidrar till att de lättare stöter ifrån sig fukt. Dessutom tar naturmaterial lättare till sig och behåller impregnering än vad glatta syntetmaterial gör.

  Hackel till torrflugor har diskuterats åtskilligt under senare år. Många upplever säkert att de haft problem med de sk. "superhacklen" och upplevt att dessa ofta är för styva, vilket gör att de tvinnar tafsen då man kastar. Flugor för hasar-fiske bör vara hackelförsedda och ha både kropps- och fronthackel. Problem med tvinnade tafsar uppstår sällan, eftersom det aldrig är tal om några långa kast.

  De flugmönster jag själv föredrar till detta fiske är tämligen väldresserade med mycket "hackel och spret", Ett gott tips är att förse flugorna med CdC-fibrer i något bindmoment, till exempel i vinge eller kropp.

  Du väljer själv flugmönster efter vad som fungerar bäst i dina egna vatten, men i min egen ask har jag alltid med några "ess" som jag inte vill vara utan, I några fall är det välkända mönster, som jag ibland bundit som varianter genom att förse dem med kroppshackel, till exempel Green Peter, Wickham's Fancy, Black Gnat och Stensjösländan.

Favoritmönster för hasar-fisket

Green Peter

Krok: 10 - 14
Palmerhackel: Brun tupp.
Fronthackel: Brun tupp.
Kropp: Olivgrön dubbing
Rib: Tunn guldwire.
Vinge: Brun teal.

  

Stensjösländan

Krok: 12 - 18,
Bakkropp: Orange bindtråd,
Framkropp: Ginger dubbing.
Rib: Oval, tunn guldtinsel endast över framkroppen
Palmerhackel: Brun tupp, endast över framkroppen,
Vinge. Grå CdC, binds in som en bunt mellan bakkropp och framkropp.

  

Wickham's Fancy

Krok: 10 - 16,
Palmerhackel: Brun tupp.
Kropp. Flat guldtinsel
Vinge: Vingpenna från gräsand eller stare

  

Black Gnat Variant

Krok: 8 - 16.
Stjärt: Svarta tupphackelfibrer
Kropp: svart dubbing
Palmerhackel: Svart tupp,
Vinge: Vingpenna från gräsand eller grå CdC.

 

Text & foto: Johan Klingberg © 2005
Besök gärna Johans hemsida och Blogg

 

Till Flugfiskemagasinets startsida

 

För att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar.
Här är mina rekommenderade inställningar

Var vänlig och respektera lagen om upphovsmannarätten. Kopiering eller annan mångfaldigande av innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet Rackelhanen" är ej tillåtet.

© Mats Sjöstrand 2005

Om du har några kommentarer eller frågor angående Magasinet så kontakta gärna mig.

Hälsningar
Webmaster
Mats Sjöstrand