Till Flugfiskemagasinets startsida Flugfiskemagasinet Rackelhanen Uppdaterad
2006-03-26
English version
 

Vårens första öringfiske

Vårvintern är den längsta tiden på året och i mina tankar är jag ständigt ute vid ån. Men så en dag brakar isflaken plötsligt samman under vårsolen och det är dags för årets första öringfiske. Det är vår igen!
Text & foto: Johan Klingberg

En fin våröring i god kondition. Foto: Johan Klingberg ©
En fin våröring i god kondition efter en lång vinter

  Det är under första veckan i april som isen äntligen ger med sig. Plötsligt en dag brakar mittfårans tak samman. lsflaken kilas fast mellan stenar och strandnära ålar, och där strömmen är som smalast tornar isen upp sig och bildar små dammfästen, som tvingar vattnet att söka nya vägar in mellan skog och stock för att längre nerströms leta sig fram till den ursprungliga åfåran igen.

  Dagarna fram till premiären har varit oändligt långa, men så en morgon är issörjan och flaken borta och vårsolen börjar värma vattnet och ge liv åt ån. Det är vår!

  Ett par dagar senare befinner jag mig vid ån. Platsen är given, stenkistan nedanför ett fall har tidigare givit många trevliga premiärminnen. Stensättningens syfte har en gång varit att styra en del av åns vatten till ett kvarnhjul, men har inte längre någon funktion. Här gör den skummande forsen en kringgående rörelse och bildar ett cirkulerande bakvatten.

  Utvadad och med det iskalla vattnet forsande runt vadarstövlarna kastar jag en tung husmaskimitation strax ovanför stenkistan. Tafsen sträcker och skvallrar om fisk just där strömmen är som lugnast. Men mitt mothugg kommer för sent, jag är helt enkelt ringrostig så här i början av säsongen.

  Ett par kast senare kommer det så efterlängtade, stumma svaret då jag reser spöt till mothugg. Ett par tunga stötar följer, men vattnet är kallt och fisken därför slö, så kampen blir kort. Öringen väger nästan kilot och släpps varligt tillbaka till strömmen igen. Det är inte ovanligt att några av säsongens större fiskar fångas just under det tidiga vårfisket, då vattnet legat i träda över vintern och fisken inte är lika skygg som längre fram på sommaren.

Fortfarande is i ån. Foto: Johan Klingberg ©
Isbryggorna över ån bryter samman
och vattnet går fritt igen.

  Köldknäpp

  På våren finns två intressanta perioder. Den ena inträffar då en kortvarig köldknäpp tillfälligt tränger undan mildvädret. Den andra då vattentemperaturen höjs någon grad efter köldveckan.

  Den förstnämnda situationen inträffar inte varje år. En del vårar kommer värmen tidigt och håller sedan i sig fram till sommaren utan några bakslag. Men vid mina hemmavatten brukar som regel ett par veckors mildväder i mars avlösas av ett högtryck som ger kalla nätter och sjunkande temperatur. Allt vatten som frigjorts ute på maden och i småbäckar fryser då på nytt, vilket får till följd att den isfria ån återgår till sitt normala vattenstånd, eftersom det inte längre tillförs lika mycket smältvatten. De dagar ans vatten sjunker blir fiskens ståndplatser i gropar och djuphöljor plötsligt fiskbara.

  Att öringen under tidig vår skulle samlas på färre men optimala platser har jag inget vetenskapligt belägg för. Men erfarenhetsmässigt verkar ändå det mesta tyda på att många annars goda lokaler för öring står tomma, samtidigt som vissa bakvatten eller kortare pooler kan hålla mängder av fisk. Förmodligen tar den attraktivare vattentemperaturen och vattenhastigheten överhand framför revirinstinkten.

  Nedströmsfiske

  I hopp om att finna en av de optimala fickorna i strömmen låter jag mitt flugteam fiska av bakom varje sten och i varje virvel med korta nedströmskast. En av många fördelar med det traditionella nedströmsfisket är att man kan hålla kvar flugorna, så att de fiskar längre och långsammare över ett och samma parti i strömmen. Öringen är som bekant växelvarm. Den är med andra ord för sin kroppstemperatur beroende av det omgivande vattnet. Detta medför att den blir stel och långsam i det kalla vårvattnet och därför mindre benägen att röra på sig i onödan jämfört med på sommaren, då den är mer på alerten. Det är just därför nedströmsfisket fungerar extra bra på våren. Flugorna kan vid behov få hänga i strömmen för att locka och truga fisken en lång stund.

  Oftast går det bra att i mindre vatten nå ner till öringen med hjälp av flytlina i kombination med lite förtyngning framför ändflugan eller upphängaren. Nackdelen är att tafsen och linan uppför sig labilt och slängigt då man kastar. Fördelen är dock, att då man fiskar i ett mindre vatten där djupnivåerna varierar, så kan flugan fiska meterdjupt i groparna medan flytlinan obehindrat glider fram över de omgivande grundare partierna runt den aktuella djupgropen.

  Tyvärr har sjunklinan lite oförtjänt glömts bort av många öringfiskare. Som supplement till flytlinan med förtyngd tafs fungerar en sjunklina naturligtvis lika bra som tidigare.

  Ett klassiskt misstag är emellertid att använda för lång tafs till sjunklinefisket. Även om strömmen till synes inte rår på själva linan, så för den ofta bort den lättare tafsen, vilket får till följd att även om sjunklinan befinner sig nere vid botten, så kan flugan fiska strax under ytan eller en bit till höger eller vänster om fisken, och i det kalla vårvattnet är det - som vi redan konstaterat - viktigt att komma ner med flugan och presentera den långsamt och nära fisken.

  En bra tafs till sjunklinan är därför inte särskilt lång, kanske inte längre än 60-70 centimeter. Oftast är vattnet färgat på våren varför fisken inte störs särskilt mycket av att tafsen är kort och flugan befinner sig nära linspetsen.

  Mitt val av flugor varierar, men några som fungerat väl i mina hemmavatten är en kaninhårsstreamer, som jag oftast använder som ändfluga tillsammans med en Red Tag eller en Black Zulu som upphängare. En annan fluga, som också fungerat bra vid flytlinefisket, är Lillstreamern Steel. Mönstret är utvecklat främst för att snabbt få ner flugan vid "pocket picking", men är under tidig vår en bra universalfluga vid öringfisket.

Flugfiske från åkanten. Foto: Johan Klingberg ©
I det kalla vårvattnet gäller det att 
komma ner till fisken med flugan

  Ljus och värme

  Den andra perioden av, särskilt intresse för vårfiskaren infaller då dagstemperaturen förmår värma upp ytvattnet, vilket får till följd att både fisk och insekter blir mer aktiva.

  I min å finns en stor sten alldeles i kanten av en stor hölja. Då solen värmt vattnet ett par timmar, kan man se hur husmaskarna klättrar allt högre tipp på stenen för att ta till vara den lilla värmehöjning som tillfälligt ges. För oss kanske det verkar märkligt att en så liten temperaturskillnad kan ha någon betydelse, men uppenbarligen är det så.

  Det är främst de fiskar som befinner sig i den lite snabbare strömmen som kan dra nytta av värmen. Orsaken är att det vatten som tumlar om och rör sig får en större exponeringsyta mot den varmare luften ovanför ån och drar med sig denna värme djupare ner i vattnet.

  Härav följer att öringen i dessa partier av ån snabbare kan dra fördel av värmen än de fiskar som finns i höljorrna.

  Jag brukar ha en digital utomhustermometer nedstoppad i fiskeväskan. Oftast räcker det att jämföra vattentemperaturen från morgon till lunchtid för att tydligt se hur temperaturen gått upp. Aven om skillnaden bara är ett par tiondels grad, kan det ändå vara fullt tillräckligt för att göra fisken mer aktiv. Huggperioderna varar emellertid sällan någon längre tid, igen bästa fall ett par timmar. Personligen tycker jag att tiden strax före till strax efter lunch brukar vara bäst den här tiden på året. Men det kan naturligtvis variera något från dag till dag eller från vatten till vatten.

  Långsamt tempo

  Eftersom fisken är stelare, långsammare och mindre benägen att röra sig i det kylslagna vårvattnet, är en plats ute i hårdströmmen otänkbar. Den skulle kräva för mycket energi. Eftersom ämnesomsättningen är lägre nu än på sommaren, så är behovet och ivern att äta inte heller lika stor. Öringen ödslar alltså av dubbel anledning ingen onödig energi till att jaga svårfångade byten. Det är därför ingen mening att fiska hem flugan i för snabbt tempo. Fisken orkar helt enkelt inte simma efter.

  Därför brukar jag mestadels använda två fiskemetoder; dels den vanliga nedströmsmetoden med antingen sjunkande lina eller flytlina och förtyngning på tafsen. Alternativt använder jag mig av uppströms nymffiske.

  Uppströms, polskt eller tjeckiskt nymffiske är något som allt fler intresserat sig för under senare år. Tekniken kan stundtals vara oslagbar, men kan tyvärr också nyttjas fel. Meningen är nämligen inte att nöta och piska sönder strömmen. Då stör vi den skygga fisken och lämnar samtidigt ett sönderfiskat vatten efter oss till våra medfiskande vänner.

Tekniken är i sig enkel; den går ut på att med 5-10 meter långa uppströmskast och tunga nymfer täcka av troliga ståndplatser. Efter utkastet sjunker flugan eller flugorna djupare och djupare ju längre de driftar. Hugget brukar visa sig genom att den flytande tafsbutten eller den yttersta delen av fluglinan stoppar upp eller rent av sjunker.

  Öringen känner snabbt skillnad mellan vårt bedrägeri och en riktig insekt, varför signalen blir ganska kort. Därför är det viktigt att inte ens för ett ögonblick släppa ögonkontakt med linspets eller tafs för att inte missa signalen.

  Vid uppströmsfiske bör flugorna vara bundna så att de snabbt sjunker mot botten. Många föredrar att förtynga sina nymfer med blytråd. Ett alternativ kan vara att binda dem med slanka och kompakta kroppar för att minska motståndet i vattnet och därmed risken att de fångas av den snabbare ytströmmen.

Favoriter för vårens första öringfiske. Foto: Johan Klingberg ©
Några av mina favoriter för vårens första öringfiske

Kaninhårsstreamer (Överst på bilden)

Krok: Streamerkrok 8-10.
Tag: Rött ullgarn
Kropp: Silvertinsel
Ribbing: Ovalt guldtinsel.
Vinge: Långt grått kaninhår från skinn
Huvud: Kraftigt dubbat med kaninhår som borstas bakåt.

Tjeckisk djupnymf (mitten vänster på bilden)

Krok: Sedgekrok nummer 10.
Stjärt: Några korta strån pearlfärgad lureflash
Rygg: Plastfilm kan färgas med vattenfast penna
Ribbing: Tunn transparent nylonlina
Bakkropp: Olive, beige eller brun flyrite.
Framkropp: Brun eller svart flyrite.
Falskt hackel: Samma som stjärten.

Uppströmsnymf (mitten höger på bilden)

Krok: Öringkrok 10-12
Guldskalle: Storleken anpassas efter kroken.
Förtyngning: Kan förtyngas ytterligare på krokskaftet.
Kropp: Olive, brun eller tanfärgad flyrite.
Thorax: Grå eller svart strutsherl.

"Lillstreamern" Steel (Underst på bilden)

Krok: Öringkrok 8-10.
Bindtråd: Unithread, svart.
Huvud: Guldskalle med diametern 4 millimeter.
Stjärt: En bunt grått kaninhår.
Rygg: Unigloo
Ribbing: Guldwire.
Kropp: 75% grå kanin och 25% rött ullgarn bakom skallen.
Fenor: Svart ekorrhår framför det röda ullgarnet.

  

Text & foto: Johan Klingberg ©
Besök gärna Johans hemsida och Blogg

 

 

Till Flugfiske Magasinets startsida

Blue line

För att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar.
Här är mina rekommenderade inställningar

Black line

Var vänlig och respektera lagen om upphovsmannarätten.  Kopiering eller annan mångfaldigande av innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet Rackelhanen" är ej tillåtet.

Mats Sjöstrand 2017

Black line

Om du har några kommentarer eller frågor angående Magasinet så kontakta gärna mig.

Hälsningar
Webbmaster
Mats Sjöstrand

 

 

 

 

Annonsbar
Sponsorpolicy / Våra sponsorer: