Till Flugfiskemagasinets startsida Flugfiskemagasinet Rackelhanen Uppdaterad
2006-04-29
English version
 

Flugor för selektiv öring

När landlevande rovdjur jagar sina byten väljer de selektivt ut svaga individer ur flocken. På samma sätt tar öringen helst de insekter som är lättast att fånga

Text & foto Niclas Andersson

Selektiv öring. Foto av Niclas Andersson ©
När öringen är selektiv gäller det att ha rätt fluga i asken

  Precis som de flesta flugfiskare är jag en naturmänniska som inte bara tagit flugfisket till hjärtat utan i lika hög grad "allt det där runt omkring". Mitt intresse för djur och natur vid sidan av det som normalt faller inom ramen for en dag vid öringån är mycket stort. Varje år tillbringar jag åtskilliga timmar med att vandra i skog och mark enbart med kamera, några objektiv och ett stativ i jakt på vackra och annorlunda naturfotografier - ett intresse som även gör att jag framför TV:n föredrar naturfilmer framför såpoperor.

  Naturfilmer kan många gånger vara fantastiska och för min egen del är alla program som handlar om rovdjur särskilt intressanta. Det verkar tveklöst som om alla världens rovdjur, människan undantagen, tycks styras av samma sak under sin jakt på föda. Vare sig de lever i vatten, luft eller på land har deras byten en sak gemensamt; de är gamla, sjuka, skadade eller avviker på annat sätt. Enkelt uttryckt föredrar ett rovdjur att ta byten som ger "ett maximalt energiintag med en minimal energiåtgång" ett uttryck som är väl känt också bland oss flugfiskare.

  Låt oss ta ett exempel. En flock vargar jagar en betydligt större flock med renar. Det finns inga kalvar i flocken men alla individer som på något sått skiljer sig från de övriga renarna - individer som antingen är gamla, sjuka eller skadade, När vi ser jakten ur ett mänskligt perspektiv verkar den mycket oorganiserad. Vargarna springer fram och tillbaka i jakt på en speciell ren. Renarna håller sig tätt samman för att skydda varandra och sig själva mot angriparna. Det intressanta är att vargarna redan innan själva jakten ens börjat sett ut sitt byte i renflocken. De har siktet inställt på den individ som är lättast att ta. Trots att renflockens äldsta djur, som senare kommer att bli vargarnas byte, gömmer sig väl inne bland de övriga renarna så lyckas vargarna fälla just denna svagare individ. Inom djurvärlden kallas detta för "selektivitet". Det betyder att vargarna redan från början har valt ut den ren som skall fällas.

  Selektivitet bland öringar

  Precis som hos landlevande rovdjur, så styrs en stor del av de vattenlevande rovdjurens födointag av selektivitet. Inte minst gäller det öring, harr, regnbåge, röding och en rad andra för oss flugfiskare populära arter. Däremot skiljer sig de strömlevande fiskarnas beteende från vargens, eftersom största delen av dessa fiskars föda faktiskt kommer till dem med strömmen, så att de slipper jaga. På det viset blir öringen även en opportunist som oftast helt sonika tar tillfället i akt och äter av det som kommer till den. Men samtidigt kan vi som flugfiskare lära oss en del genom att studera hur stora landlevande rovdjur väljer ut sina byten och sedan jämföra med hur öringen väljer ut sin föda.

  En stor del av mitt flugfiske har jag bedrivit i en liten öringå med klart vatten som gjort det möjligt att se hur fisken rör sig i vattnet och vilken föda den väljer. Ån, belägen på västkusten, har dessutom ett rikligt och varierat insektsliv, något som brukar borga för det som vi flugfiskare kallar "selektiv fisk". Men vad menar vi egentligen med detta uttryck? Många gånger, kanske till och med de flesta gånger vi säger oss ha kommit i kontakt med selektiv fisk, beror denna selektivitet snarare på att vi inte presenterat våra flugor korrekt. Innan vi över huvud taget nämner ordet selektiv, måste vi vara säkra på att flugan presenterats på ett sådant sätt att fisken får syn på den, och inte minst, syn på flugan och inte tafs eller fluglina.

  Även om öringen kan bli selektiv då den tar insekter under ytan, till exempel vid rikliga nattsländekläckningar, då pupporna många gånger tycks attrahera mest, så används uttrycket främst då fisken tar insekter i eller på ytan. I strömmande vatten blir öringens selektivitet påtaglig främst i de lugnflytande partierna, platser där vattnet är blankt och strömmen tung. lust på sådana platser är det mycket vanligt att vi felaktigt kallar en fisk för selektiv.

  Jag har vid oräkneliga tillfällen, såväl här hemma som i andra vatten runt om på vår jord, kunnat skåda öring som äter nykläckta dagsländor. Gemensamt för dem alla har varit, att när de befinner sig i en lugnflytande ström, så rör de sig oftast långa sträckor för att inta sin föda. Hade vid sådana tillfällen vattnet inte varit helt klart, så att man inte hade kunnat se fisken utan istället bara konstaterat vak på mer än ett ställe längs sträckan, hade slutsatsen gärna blivit att man trott att det varit mer än en öring som vakat, medan det i själva verket är en ensam fisk som rör sig och vakar på flera ställen.

  Oftast håller sådana fiskar en bestämd bana i vattnet och återkommer alltid till sin ursprungliga startposition, något som får dessa strömlevande fiskars uppträdande att påminna om regnbågens matrundor i en sjö. När fisken uppför sig på detta sätt uppkommer också ibland tron att den är selektiv, vilket mycket väl kan vara en felaktig slutsats. För när vi sett öringen vaka, placerar vi naturligtvis vår fluga uppströms vaket för att låta den driva ner och förbi fiskens förmodade ståndplats - men utan resultat - vilket naturligtvis beror på att fisken flyttat sig och vakar på något annat ställe i strömmen. Vid sådana tillfällen är noggranna iakttagelser den enskilt viktigaste förutsättningen för en lyckad fiskedag. Det gäller att försöka se hur fisken rör sig i strömmen och var den tar sin föda. Man måste helt enkelt lära sig fiskens vakrytm

Även en liten öring kan vara en stor utmaning. Foto av Niclas Andersson ©
Även en liten öring kan vara en stor utmaning

  Val av föda

  När vi vet att våra flugor placerats rätt, tafsen varit lång och tillräckligt tunn för att inte lämna något avtryck på vattenytan, men den vakande öringen trots allt ignorerar dem - det är först då vi egentligen kan tala om selektivitet hos fisken. Det är först då öringens födointag styrs av, samma sak som hos till exempel den jagande vargflocken. I denna situation ställs högre krav på flugvalet än vid något annat tillfälle.

  Selektivitet hos fisk uppkommer i princip alltid då förekomsten av insekter är riklig, och då främst när antalet av en art är ovanligt stort, men även då flera arter tillsammans utgör en riklig mängd. Vid sådana tillfällen riktar fisken in sig på de insekter som är lättast att ta, och tack vare den rikliga mängden föda kan fisken övergå från att vara "ett djur som styrs av opportunism till ett som styrs av ett selektivt urval av födan".

  Främst förekommer detta, som tidigare nämnts, när en art förekommer i ovanligt riklig mängd, något som är påtagligt vid främst tre specifika tillfällen; kläckning och äggläggning, men även då landinsekter i stor mängd hamnar på vattnet, eftersom de då ofta är ett lätt byte för öringen. Vid sådana tillfällen finns det flera stadier i en insekts livscykel som gör den extra sårbar för predation, och det är dessa stadier som öringen lätt kan bli selektiv på. Det är därför dessa stadier våra flugor skall imitera för att överlista den selektiva öringen. Är man väl förberedd med rätt flugor i asken, så har man garderat sig till en väsentlig del då det gäller att komma till tals med den selektiva öringen.

  Flugorna

  Listan på flugor som fungerar bra för selektiv fisk kan göras lång. Spentspinners, åtskilliga varianter på kläckare, äggläggande nattsländor myror med flera. Men det är sällan dessa vi har problem med att finna imitationer av i våra askar. Istället vill jag dela med mig av flugmönster, som fungerar när fisken kräver det där lilla extra, när de verkligen är selektiva. Kom dock ihåg att dessa mönster inte skall ses som någon slutgiltig lösning på problemet med tjurskalliga öringar.

  De är bara exempel på några få mönster vars grundtanke är att imitera stadier som "triggar" selektiviteten hos fisken. Det uteslutande viktigaste för en flugfiskare, som tänkt ta sig an en svårflirtad öring, är trots allt egen observation. Titta och ta lärdom av det som den bästa av läroböcker har att ge - se dig omkring och studera ute vid öringån

Flugor för selektiv öring. Foto av Niclas Andersson ©
Flugor för selektiv öring:
CdC-Kläckaren, Broken Caddis, Stillborn Dun

  

  Stillborn Dun

Krok: Eagle Claw L059 nr 10-20.

Stjärt: Några få strån sparkle yarn i vitt, brunt dun olive eller annan fälg som stämmer överens med den insekt som skall imiteras Stjärten skall i detta fall inte enbart imitera "stjärtspröten", utan nymfhuden som den vuxna sländan försökt ta sig ur, men som blivit hängande kvar på bakkroppen. Populärt bland amerikanska flugbindare, där detta kallas "trailing shuck"

Kropp: Fly-Rite i en fälg som stämmer överens med den dagslända vi tänkt imitera

Ribbing: Bindtråden.

Vinge: Några strån Elk hair i lämplig färg. Generellt sett är den naturfärgade lämplig till samtliga dagsländeimitationer.

Stillborn Dun är ursprungligen ett mönster från Nordamerika, där det rönt stor framgång. Jag hade själv min första kontakt med detta flugmönster under en fiskeresa dit, då jag fiskade i Bighorn River, en älv känd för sina rikliga kläckningar och selektiva fiskar. Efter en hel dags fiske med torrflugor i denna vackra älv utan någon som helst framgång, listade vi så småningom ut att öringarna och regnbågarna var minst sagt "superselektiva" på dagsländor som under kläckningsprocessen av någon anledning blivit fast i sin gamla nymfhud och därefter tröttat ut sig så till den milda grad att de dött i försöken att komma loss. Lösningen och den rätta imitationen blev en Stillborn Dun, ett mönster som sedan även rönt framgång här i Norden.

  

  CdC-Kläckaren

Krok: Eagle Claw L055 nr 20-8.

Stjärt: Aven här imiteras nymfhuden med sparkle yarn, s.k. "trailing shuck".

Kropp: Fly-Rite eller liknande. Till flugan på fotot har haröredubbing använts för att skapa lite mer liv kring flugan.

Ribbing: Bindtråden.

Vingögla: CdC i form av en ögla ovanför thorax. Färgen väljs utifrån den insekt som skall imiteras i detta fall en gul forsslända.

Hackel: Tupphackel i valfri färg. Välj något längre hackelfibrer än normalt för krokstorleken. Hacklet skall lindas relativt tätt och därefter klippas på ovan- och undersidan på samma sätt som på en superpuppa.

CdC-Kläckaren är en bra imitation för såväl dag- som nattsländor i kläckningsstadiet. Som tidigare nämnts är insekterna som mest sårbara vid själva kläckningen och ger då fisken ett utmärkt tillfälle att frossa på dem, ett frossande som lätt gör fisken selektiv.

  

  Broken Caddis

Krok: Eagle Claw L059 nr 16-8.

Kropp: Dubbing i önskvärd färg. Själv använder jag gärna Life Cycle Nymph Dubbing, som jag tycker har fina egenskaper och ett härligt skimmer

Ribbing: Bindtråden

Vinge: Sparkle yarn eller liknande material. Vingen binds in som på en Rackelhane men med ena vingen rakt bak och den andra snett lit åt sidan.

Hackel: CdC i valfri färg.

Nattsländor som dör på vattnet utgör alltid ett eftertraktat byte för öringen. Inte allt för sällan ligger de med ena vingen pekande rakt ut från sländans kropp, medan den andra ligger bakåt. Dessa nattsländor utgör naturligtvis ett lätt byte för fisken.

Text & foto Niclas Andersson ©
Besök gärna Niclas hemsida
http://www.flyfishphoto.com/

 

 

Till Flugfiske Magasinets startsida

Blue line

För att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar.
Här är mina rekommenderade inställningar

Black line

Var vänlig och respektera lagen om upphovsmannarätten.  Kopiering eller annan mångfaldigande av innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet Rackelhanen" är ej tillåtet.

Mats Sjöstrand 2017

Black line

Om du har några kommentarer eller frågor angående Magasinet så kontakta gärna mig.

Hälsningar
Webbmaster
Mats Sjöstrand

 

 

 

 

 

Annonsbar
Sponsorpolicy / Våra sponsorer: