Till Flugfiskemagasinets startsida Flugfiskemagasinet Rackelhanen Uppdaterad
2007-02-11
English version
 

Havsöring med Sundets Blå i mungipan

”Sundets Blå”

Det hela började med att jag fick ett par välbundna flugor av vännen Petter kustflugor med känsla i varje fiber och bundna på finurlig tandemkonstruktion med havets spelande färger...

Text & foto: Pelle Klippinge

  Sydvinden drog så där alldeles lagom då Ronald och jag sköt ut den gamla ekbåten från båtlänningen inne vid björken. Lugnt och tryggt, som i det levande väsen bara en gammal ekbåt kan vara, stävade vi ut mot kobbar och grund. Det klinkade skrovet riktigt smackade av välbehag då vågorna klövs under gungande gång och salta stänk. Inne i viken, vid Stugan, jagade en ilsken svan en alltför närgången konkurrent under vilt tumult och vinande vingslag. I tallskogen sjöng bofink för full hals och ute på fjärden lyfte en hel knipflock så det riktigt glittrade i luften. Vilken känsla! Skärgårdsvår, fridag och på fisketur.

  Väl ute på storgrundet släppte vi årorna och driftfiskade av grundets ytterkant, helt perfekt men utan känn. Vinden var frisk och med de långa spöna orkade vi bara switcha upp linan till ytan, göra ett baksläng och sedan släppa iväg. Snabb hemtagning, nytt switch och nytt utlägg. Vi passerade storsten och tångfläckar. Sandbankar och glimrande snäckbotten, men inte en virvel ens! Inte ett blänk trots att det kändes långt in i ryggraden att havsöringen fanns i närheten.

  Vi driftade vidare in bland holmarna på lovartsidan av Fliskär då vinden plötsligt mojnade något. Ett par rastande grågäss lämnade en liten kobbe under ljudliga protester medan strandskateparet vaksamt intog kobbens högsta punkt likt tvenne välklädda herremän. Vi kastade av det tångklädda bergsrevet med våra flugor då Ronald plötsligt hade känn och virvel. Havsöringen var alltså hemma, men som alltid mycket nyckfull i sitt beteende. De följande kasten efter öringen gav inget, kanske den kom alltför nära båten och blev skrämd. Jag släppte av Ronald vid kobben för vidare försök medan jag själv driftade ner till närmaste grannkobbe, där jag strandade upp den gamla båten bland såphala kullerstenar. Tog inte havsöringen vid driftfiske var det dags att prova landfiske.

Ronald fiskar efter havsöring vid lillkobben.
Ronald fiskar efter havsöring vid lillkobben.

  Med Petters fluga på tafsen fiskade jag noggrant av meter efter meter längs den långsmala kobben. Flugan riktigt lyste och pulserade mycket lockande som ett litet lättfångat ensamt strömmingsyngel. Kasten gick perfekt och linan löpte lätt och fint utan irriterande trassel. När jag fiskat av hela kobben utan minsta känn började flugdängandet kännas allt meningslösare samtidigt som havets yta kändes allt större. Koncentrationen mattades och blicken sökte istället nyfiket runt, dels efter anländande sjöfågelsträck och dels efter Ronalds förehavanden.

  Sista kastet gick längs med kobben, ut mot en majestätisk undervattensten. En sten som förblivit namnlös trots att den under årens lopp emellanåt producerat en och annan öring. Blicken sökte horisonten samtidigt som jag kände aningen motstånd då jag ryckvis halade hem linan. Blicken sökte snabbt efter flugan då öringen vände i en härligt kraftig virvel samtidigt som en bit av löslinan hastigt försvann genom spööglorna. Fast havsöring och härlig tyngd i spöt. Vilken tur!

En vacker havsöring tagen på "Sundets Blå"
En vacker havsöring tagen på "Sundets Blå"

  Havsöringen var mycket lugn till en början och gick mest och kretsade runt sin storsten där jag krokade den. När jag satte press på den, blev den skrämd och började helt sonika sätta rak kurs ut mot Påskallafjärden, utan minsta chans att få den att vända. Backingen försvann allt snabbare, och då jag började ana att den inte skulle räcka till, blev det att göra snabb reträtt till båten. Med spöt i högsta drilläge sköt jag ut båten och tog plats i aktern samtidigt som jag drog till i startsnöret. Allt på en gång och med bara en hand till förfogande. Motorn hann knappt starta förrän jag petade i backen och tog upp förföljandet med oroväckande lite lina kvar på rullen. I ögonvrån kikade jag bort mot Ronald, som spänt följde förloppet, medan jag sakta men säkert återvann meter efter meter på den starka öringen. 

  Kampen blev lång, som den gärna blir i havet med ett litet flugspö, och allt medan jag tröttade fisken hann jag med ena handen ta ett par bilder då den i ytläge segade sig iväg från båten. Ibland skymtade jag Petters fluga i mungipan på öringen då den kom nära båten med skrämd blick. Efter kanske femton, tjugo minuter kunde jag så äntligen styra in havsöringen mot den lilla Kreutnerhåven. Säkert dryga fem kilo och precis så skönt formad som skärgårdens vassaste jägare ska vara med kraftigt uppbuktande nacke och vild blick. 

  När jag lossade flugan, som satt precis i mungipan, kom jag att tänka på den fina öring Petter fångade nere vid Sundet några veckor tidigare. Jag fick aldrig se den själv, men enligt hans beskrivning tog den starka kämpen hans fluga i ett rejält hugg då vinden plötsligt kantrade över till lätt nordost. Då jag vidare beskådade flugans skönt havsfärgade toner kom jag därtill osökt att associera till en mycket fin irländsk havsöringsfluga med namnet Donegal Blue. Då Petter inte namngett flugan inspirerades jag av irländaren och döpte den rakt upp och ner, sittande i min gamla ekbåt med havsöringen vid mina stövlar, till "Sundets Blå". Namngiven efter Petters fångstplats men naturligtvis också efter den tilltalande havsblå tonen i flugan. 

  Då jag kom bort till lillkobben och hämtade upp Ronald i båten, kikade han nyfiket efter havsöringen på durklapparna. När han fick syn på den såg jag hur leendet blev allt bredare samtidigt SOM han spontant utbrast; "vilken öring"! Fiskarglädjen var på topp och gemensamt betraktade vi havsöringen en bra stund innan vi stävade hemåt mot båtlänningen. På väg in skrämde vi ut ett stort idstim, som gått in och ställt sig på grundvattnet utanför strömmen, och väl framme vid den lilla förtöjningsbjörken hörde vi alldeles nykomna fågeltoner. Vårens mjukaste drill utförd av den gracila lövsångaren som en påminnelse om stundande värme och efterlängtad försommar.

  Kanske också en liten fanfar saluterande den nydöpta flugskapelsen..?

 Tre tandembundna "Sundets Blå"
Tre tandembundna "Sundets Blå"
från Petter Larssons hand

Så binder och fiskar du "Sundets Blå"

  Tack vare tandemkonstruktionen blir Petters fluga lättkastad samtidigt som den besitter ypperliga krokningsegenskaper. För ostkustens lite grövre havsöring är den drygt 3 tum långa flugan mycket gångbar under de flesta förhållanden. Fiskar man vid kuster, där man mestadels möter mindre havsöring, kan det vara på sin plats att minska storleken något. Här kan man i så fall kombinera streamerkrok med vanlig våtflugekrok för att komma ner till längder mellan 1‑2 tum, eller mindre, allt efter önskemål.

  Fiska hem "Sundets Blå" med snabba drag i linan. Detta för att hela tiden hålla bästa tänkbara kontakt med flugan också de dagar det går ordentlig sjö. Driftfiskar man från båt är det extra viktigt att tänka på att hålla kontakt med flugan. Vanligen fiskar man "med vinden" och tar hem flugan i riktning mot båten. För att kompensera båtens drifthastighet mot flugan, måste man alltså ta hem flugan betydligt snabbare än då man fiskar från en fast punkt. Gör man inte det, känner man aldrig när havsöringen tar, eftersom flugan i det närmaste står still i vattnet. Därmed missar man en av flugfiskets absoluta höjdpunkter, nämligen havsöringshugget, och allt man får se är i bästa fall havsöringens smått retfulla signatur i form av en kraftig virvel på ytan, då den blixtsnabbt flyr fältet.

  Flyt, intermediate eller långsamtsjunkande lina fungerar alla utmärkt till kustfisket på havsöring. Aptera flugan till en vanlig heldragen nylontafs taperad till 0,25‑0,35 mm. (Undvik de flätade tafsarna som på grund av sin ytstruktur ger alltför stort luftmotstånd de dagar det blåser kraftigt). Försök också att hitta en lämplig kastrytm med så få luftkast som möjligt vid kustens oskyddade och utsatta vatten. Idealet är att bara använda ett endaste luftkast för att sedan skjuta resterande linlängd. Detta dels för att spara energi, eftersom det mestadels går många timmar mellan flughuggen vid kusten, men också för att skydda sig mot plötsliga kastbyar som snabbt kan styra flugan mot oskyddade kroppsdelar.

  Storstenar och leopardbottnar

  En av pionjärerna här i Norden när det gäller kustfisket efter havsöring var utan tvekan dansken Paul Wellendorf. I hans bok, "Min vän Fiskespöt" från 1955, finns en hel del intressant och spännande läsning inte minst vad gäller redskap och strategi. I kapitlet "Strandfiske längs Jyllands kust", kan man bland annat läsa följande rader om var det kan vara lämpligt att söka havsöringen;

  "Under kustfiske bör man normalt söka upp en relativt starkt sluttande botten som består av sten eller grovt grus, gärna med spridda tångbestånd. Den skall vara prickig som en leopard, brukar jag säga. Mjuk dybotten är inte bra. På ren sandbotten står fisken inte stilla".

  Nog så tänkvärda rader som håller än idag. Personligen skulle jag i sammanhanget vilja tillägga att även vara uppmärksam och noga fiska av de storstenar eller bränningar, som ligger utspridda lite varstans efter kusten. Just dessa har nämligen en stark attraktionskraft på havsöringen som gärna söker sig intill desamma, åtminstone vid mina hemmastränder längs Kalmarsund och på Öland. Varför det är så låter sig inte förklaras så lätt, men säkert erbjuder storstenarna både skydd och en hel del förbipasserande godsaker, vilka sammantaget kanske är fullt tillräckliga ingredienser.

  Med ett litet flugspö i hand känns kustfisket ibland påtagligt frustrerande. Man täcker helt enkelt av för lite vatten med redskapens begränsade kastlängd, varför man snabbt tappar tron på fisket om man inte känner något. Speciellt märkbart är detta vid vadfiske från land och inte minst då under besvärliga motvindförhållanden. Bättre möjligheter uppnår man genast om det finns tillgång till båt eller flytring. Att driftfiska från båt innebär att man täcker av ganska stora ytor med fina möjligheter att lägga upp en drift intill en lockande storsten eller en skarpt utskjutande udde. Detta kustfiske, i traditionell Loch style", ökar både fångstchanserna och den psykologiska tron på fisket rejält.

  En annan metod eller strategi, som kan vara berättigad i dessa sammanhang, går ut på att först lokalisera havsöringen med spinn, för att sedan byta till fluga. Två av Storbritanniens mest erfarna havsöringsflugfiskare är Graeme Harris och Moc Morgan som i sin bok "Successful Sea Trout Angling", nämner följande avseende "kombinationsmetoden" med spinn och fluga; "Experience has shown that spinning can be very effective in finding sea trout in salt water. However, having located taking fish and with one in the bag we are usually tempted to give the fly a go".

  Jag vill nu på intet vis försöka förleda den renodlade flugfiskaren att greppa spinnspöt för att lokalisera havsöringen, även om den beskrivna taktiken kan vara en genväg till snabbare information. Snarare vill jag poängtera att flugfisket i havet efter havsöring på de flesta håll är ett fiske för de verkligt uthålliga entusiasterna där man får vara beredd på att offra både dagar, veckor och ibland lite till, innan man ens kommer i närheten av ett hugg. Emellanåt under väder och vindförhållanden som många av oss inte ens skulle drömma om att ta ut hunden i.

  Så helt plötsligt är den bara där, och har man en gång lyckats att få känna den eftertraktade kustöringen på flugkroken, är man fast för alltid! Fängslad av en utmaning där man ger sig hän åt väder och vind i en fantastisk miljö som bjuder på många minnesvärda upplevelser. Ett fiske där man så påtagligt får uppleva hur lite man innerst inne vet om havsöringen och där man gång efter annan får nöja sig med att konstatera det simpla faktum, att ibland så nappar den, ibland inte. Visst svider det lite grand i fiskarsjälen att få sina teorier och erfarenheter bortspolade likt sandkornen på havsstranden när det gäller fisket på havets så oförutsägbara silvergestalt. Och vem kan väl förresten bättre karaktärisera dess charmfulla nyckfullhet än den danske konstnären och författaren Svend Saabye, som i boken "Lystfiskerliv" träffar så rätt då han skriver att;
  " ... Havørreden er ustyrlig og uberegnelig som en i Æventyrer."

"Sundets Blå"

"Sundets Blå" binds på tandem-manér med två enklas laxkrokar, sammanlänkade med dubbel 0,30 mm nylonlina. Den främre kroken i storlek 6, den bakre i storlek 8.

Sundets Blå, teckning

"Bakdelen" (strl 8)

Stjärt: Hot orange hår
Kropp: Silvertinsel
Ribbing: Oval silver
Vinge: Ljusblått hår
Huvud: Rött

"Framdelen" (strl 6)

Kropp: Silvertinsel
Ribbing
: Oval silver
Vinge: Mixad undervinge av ljusblått och ljusgönt hår. Övervinge av svart hår. Mixa in 2-3 strån av flash. Vingen binds så lång att den täcker "bakdelens" krokskänkel.
Hackel
: Vitt hår, så långt att det når fram till "bakdelens" huvud.
Huvud
: Rött

Total längd på hela flugan blir ca 80 mm.

Text & foto: Pelle Klippinge ©

Besök gärna Pelle Klippinge/Spey Cast.

 

 

Till Flugfiske Magasinets startsida

Blue line

För att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar.
Här är mina rekommenderade inställningar

Black line

Var vänlig och respektera lagen om upphovsmannarätten.  Kopiering eller annan mångfaldigande av innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet Rackelhanen" är ej tillåtet.

Mats Sjöstrand 2018

Black line

Om du har några kommentarer eller frågor angående Magasinet så kontakta gärna mig.

Hälsningar
Webbmaster
Mats Sjöstrand

 

 

 

 

 

Annonsbar
Sponsorpolicy / Våra sponsorer: