Till Flugfiskemagasinets startsida Flugfiskemagasinet Rackelhanen Uppdaterad
2012-12-31
English version

 
Hedeflugan
- Napp var det här! -

Del.1

  Svarta Maja, Gröngölingen, Rallaren och "Blindbromsen". De fiskeflugor band Alma Nordlund redan vid 15 års ålder. Hon fick lära sig denna konst av sin far Oskar Fick och hon var förmodligen, utom sin far, det enda "flugbindningsproffset" som band flugor med bara händerna – helt utan städ. Hon menade "det här med städ och olika hjälpmedel är inget som behövs. Oskar kom på idén med flugbindning när hans köpta flugor inte gav något napp. Redan 1918 tillverkade han sin första fluga!


Vid köksbordet hemma i huset efter Ficks väg tillverkades den klassiska Hedeflugan. Alma Nordlund, dotter till Oskar Fick, kunde knyta tolv flugor i timmen. Detta med bara händerna.

  Under 1920-talet började han med husbehovsfiske, som då var ett måste för att överleva. Han var inte alls nöjd med sina köpta massproducerade flugor och insåg att en "egen" fluga kanske vore lösningen för att "få mat på bordet". Oskar Fick – Smålänningen, gjorde ofta sina flugor direkt vid fiskeplatsen. Sittande på sin kont av näver spanande han ut över den strida forsen och iakttog insekterna på vattnet väldigt noggrant och efter långa stunder och många kvällar vid åkanten fick Oskar sina geniala idéer om hur en bra och "mättande" fluga skulle se ut. Insekter skulle det vara, med mycket svart på. Oskar döpte sina flugor Skomakaren, Sotaren, Gesällen, o.s.v. Han tillverkade dem i tusental och sålde dessa över hela landet, ja även till utlandet. Ficks flugor blev mycket kända.


Det har t.o.m. namngetts en väg i Hede efter ”flugbindarfamiljen

  Efter doppet av fluga nr. 1 började Oskar så smått att fundera på ytterligare modeller. Hans självtillverkade fluga nappade nämligen mycket bra! Så småningom kom dottern Alma in i bilden och även hon tillverkade nu "Hedeflugan". Efterfrågan på dessa flugor bara ökade och ökade. Det fanns 34 olika flugor. De första blev namnsatta av jägmästare Bengt Belander och sportfiskaren Nils Färnström någon gång mellan 1938-1939. Alma och hennes far Oskar har sedan namngett de övriga flugorna.

  Alma sade en gång "jag tänkte sluta med flugbindningen vid 70, men nu tror jag att jag håller på tills jag fyller 80 år". Hon satt där vid köksbordet med dagsljuset som silade genom blommorna i fönstret. På en silverbricka låg påfågelfjädrar, tuppnackar, garn i olika färger, koppartråd och så fiskekrokar förståss. FORT gick det, på bara ett par minuter växte en fluga fram i Almas flinka händer. Hela tio dussin flugor per dag band hon! Det är svårt att föreställa sig att göra 120 flugor i rasande fart, de är ju så små, så små. Hur många flugor det har blivit under åren har hon för länge sedan tappat räkningen på. Hon kom dock ihåg att hon på 1940- och 1950-talet fick 35 öre dussinet för jobbet och hade då en dagspenning på blygsamma 4 kronor!

  Tålamod sade Alma är det viktigaste. Fästtråden ska sitta ordentligt från början, flugan ska arbetas underifrån. Allt för att det ska hålla och inte rasa av kroken. De importerade flugorna var Alma mycket skeptisk till. Hedeflugan är handbunden och håller därför väldigt bra, i motsats till importerade "klistrade" flugor. Förut färgade Alma garnet själv, men efter en tid fanns rätt kulörer att köpa. Värre var det dock att hitta dun i rätt nyans. Därför färgade Alma dunet själv. När Alma band flugor som mest blev hon ansträngd i ögonen och fick värk i händerna. Alma talade om för mig "jag höll aldrig på med andra handarbeten utan sparade mig för flugorna". Att binda 120 flugor om dagen och samtidigt sköta hushåll och två barn kunde förstås vara "marigt". Alma menade också att "det är tur jag inte har en "grinig gubbe". Maken Lasse hade enligt henne stått ut med mycket. Han brukade också hjälpa till med lackeringen av flugorna.

  Reklamkontot har varit litet genom åren. Alma har aldrig annonserat, och det behövdes väl inte heller. Enligt henne så gick flugorna "som smör i solen" ändå. Det som bekymrade Alma allra mest var att det inte fanns någon som var villig och intresserad att ta över produktionen. Hon saknade alltså en "efterträdare". Men Alma gav inte upp så lätt! Hon sade att hon ska "hålla på så länge Gud låter henne vara frisk och vem vet, tids nog kommer det kanske någon som är tillräckligt intresserad".

  Under mina intensiva efterforskningar på bl.a. Internet hittade jag upprepade gånger olika informationer om Hedeflugan, t.o.m. "efterapare". Men dessa "apade flugor" är inte alls någon "Hedefluga". Dessa är precis det Alma och hennes far Oskar var emot under hela sina liv: klistrade massproducerada imitationer och långt ifrån vad Hedeflugan var en gång i tiden. Vad det gäller en "efterträdare", så hade tyvärr Alma inte någon framgång. Hennes största dröm och önskemål blev därmed obesvarat under hennes livstid. Alma var öppen, glad och humoristisk till sin läggning. Hon blev änka 2001 och avled 2007 i en ålder av 88 år. Många minns henne sittande vid sitt lilla bord på olika marknader i Härjedalen för att sälja sina flugor som skomakaren, gesällen och sotaren, som kunde lura upp vilken svårfångad firre som helst ur vattendragen.

Men - man ska aldrig säga aldrig! Jag har i skrivande stund just fått upplysning om att en ny generation Fick har för avsikt att ta över Oskars och Almas arv och planerar att fortsätta med tillverkning av den vida kända Hedeflugan. Som det nu ser ut så kommer Almas dröm till sist att förverkligas, till stor glädje för alla flugfiskare!

Copyright 2010.
Text: Horst Kuehne - Bilder Håkan Persson

 

 

Del 2.


Dunkrokstillverkning på 1940-talet

  "Dunkroksfabrikör Oskar Fick, Hede" står det under en bild på förstasidan till tidningen Härjedalen, fredagen den 12 september 1952. Bilden visar Oskar Fick själv knåpandes med en fluga. Artikeln handlar om Oskars tillverkning av fiskeflugor, och beskriver att Fick själv var en mycket skicklig fiskare som tidvis kunde fånga stora mängder fisk.

Nr 1 Skomakaren
Nr 2 Gesällen
Nr 3 Svarta Lisa
Nr 4 Svartöga
Nr 5 Gullgossen
Nr 6 Blindbromsen
Nr 7 Rallaren
Nr 8 Blekansiktet
Nr 9 Blåöga
Nr 10 Myran (Lila)
Nr 11 Mullbänken
Nr 12 Bam-Bam
Nr 13 Kvällssolen
Nr 14 Engelsman
Nr 15 Gulskorven
Nr 16 Grönöga
Nr 17 Sprätten
Nr 18 Rödöga
Nr 19 Morgonstormen
Nr 20 Fetkusen
Nr 21 Harrtösen
Nr 22 Bella
Nr 23 Filuren
Nr 24 Gröngölingen
Nr 25 Svarten
Nr 26 Favorit
Nr 27 Sotaren
Nr 28 Silvertopp
Nr 29 Samen
Nr 30 Brungull
Nr 31 Harr 12:an
Nr 32 Getingen
Nr 33 Gråtuss
Nr 34 Räkan

  Enligt Anders Isbergs artikel i det välkända sportfiskemagasinet "Rackelhanen" härstammade Oskar Fick från Småland, men flyttade därifrån redan i ungdomen och bosatte sig så småningom i Hede, där han hade tillgång till Ljusnans fiskrika vatten. Han älskade att fiska med fluga och han använde oftast ett långspö i stället för flugspö, vilket var vanligt bland de fåtaliga som fiskade fluga på den tiden. Flugfiske med flugspö var då mycket ovanligt. Till yrket var Fick skomakare, vilket också har avspeglat sig i hans Hedeflugor som också kallas "Skomakarserien".

  Någon gång i 1942 flyttade familjen Sundquist, med fadern Gunnar, modern Gunvor och pojkarna Arne och Sten, från Haverö i det inre av Medelpad till Hede och råkade bosätta sig granne med just Oskar Fick. Arne har berättat en hel del ur minnet av det som redovisas i den här artikeln. Familjen kom alltså som nära grannar i kontakt med Oskar Fick, som redan hade sin flugtillverkning i full gång med hjälp av framför allt sin dotter Alma. Men eftersom efterfrågan på de redan eftersökta Hede-flugorna var stor, så var det inte konstigare än att Fick frågade om han kanske kunde få hjälp med dunkrokstillverkningen också av sin nyinflyttade grannfru. Jodå, det kunde nog gå för sig, det skulle kanske bli ett litet men välkommet bidrag till hushållskassan. Men först skulle det förstås avläggas duglighetsprov. Fick själv lärde upp Gunvor, och Arne minns att hans mor beskrev honom som noggrann och lite petig. Men Gunvor blev godkänd och började så smått tillverka Ficks flugor, vid sidan av dottern Alma, som enligt Arne var den av Ficks döttrar som hade flinkast fingrar och tillverkade flest flugor. Fick själv var sannolikt född 1897, han var 55 år vid tiden för artikeln i tidningen Härjedalen, och man kan förstå att åldern började ta ut sin rätt beträffande fingerfärdigheten. Men nu var det 1942-1943, mitt under andra världskriget, och vi skall, med hjälp av Arnes minnesbilder, få en glimt av hur halvprofessionell flugbindning kunde te sig förr.


Kevins öring 4 kilo, Ljusnan i Hede

  Villkoren

  Vad Oskar Fick själv ställde för villkor för dunkrokstillverkningen vet vi inte, men så mycket är klart att Gunvor fick vissa delar av materialet av Fick och samlade in annat själv. Betalningen skedde sannolikt efter någon form av ackord, dvs per 100 krok, något beroende på svårighetsgrad, och det var ju inte heller fråga om heltidsjobb utan deltid. Flugtillverkningen skedde endast dagtid framför köksfönstret, där ljuset var starkt och jämnt. Glödlampsljuset räckte i regel inte till. Av den anledningen band Gunvor flugor endast några timmar om dagen, vilket kanske mildrade ansträngningen för ögon och axlar. Verktygen var få och flugbindningen skedde till stora delar för hand. Det fanns inget flugbindarstäd, berättar Arne, men däremot en spetsnosig plattång som nästan helt hölls gömd i handen, så att spetsarna på plattången var placerade under tumme och pekfinger. Flugorna bands rationellt med en sort åt gången, och många moment gjordes utan hjälp av tången. Fingerfärdighet var en absolut nödvändighet. Vidare minns Arne att det användes endast en hackeltång, samt två små och spetsiga saxar. En rak och en svagt kurvig. Inget mer. Ett riktigt hantverk med andra ord. Kroken som användes var antingen med öga eller utan (s.k. "blind eye") och det förekom såväl enkel- som dubbelkrok. Arne berättar också att de krokstorlekar som användes var ungefär som dagens storlek 16-18 som minst, och som storlek 8 eller 6 som störst, mättat efter normallång krok. De färdiga flugorna sattes upp på stora kartor, med ett stort antal flugor av varje sort, inför leverans till Fick.


Oskar och Alma Fick knyta, knyta, knyta!

  Materialen

  Beträffande vilka material som Fick respektive Gunvor skaffade fram var det sannolikt så att Fick på något sätt ordnade med mer svåröverkomliga material såsom vissa fjädrar, silke och tinsel, men att exempelvis fjädrar och dun från skogsfågel, tamhöns och tuppar, som fanns i bygden, för det mesta kunde ordnas av Gunvor själv. Flugkroken var man givetvis tvungen att köpa, vilket Fick själv ordnade, och Arne minns särskilt namnet Leidesdorff, som var en svensk firma med verksamhet i Stockholm på Storkyrkobrinken i Gamla Stan (idag Lundgrens Fiskeredskapsfabrik, Kungl Hovl.) och naturligtvis också märket Mustad från Norge.

Varianter av Hedeflugor. Foto av Peter Andersson, som också bundit flugorna
Varianter av Hedeflugor. Foto av Peter Andersson
som också bundit flugorna

  Utan att gå så långt som till spekulationer, undrar Arne om det möjligtvis inte kunde varit så att Fick gjorde affärer med Leidesdorff, eftersom han hörde det namnet så ofta vid Ficks besök i hemmet? Bland det material som finns kvar efter Gunvor finns också en liten papperspåse med krok från Leidesdorff samt några små kartonger från Mustad. Bindtråd då, och vax? Ja, från det som är bevarat finns några delvis påbörjade, men ej avslutade flugor. Och där kan vi se vanlig bomullstråd vaxad med Cobblers vax lindad runt krokskaftet för att binda fast en nylontafs på cirka 30 cm, något som var mycket vanligt på den tidens flugkast. Men sannolikt användes också en tunnare tråd för det mer detaljerade arbetet med fjäder och tinsel när mönstren dressades.

  Överhuvudtaget var det principen "laga efter läge" som gällde. Vi är bortskämda med att idag bara lyfta telefonluren och ringa in en beställning på allt möjligt flugbindningsmaterial, så kommer det hem i brevlådan efter ett par dagar. Till och med från världens alla hörn. Men i Hede 1943 fanns i allmänhet ingen telefon hos vanligt folk, och det var mycket långt till något som liknade en "flugbindningsaffär".

  Hedeserien bestod ursprungligen av ett mindre antal flugor, som vartefter tiden gick och efterfrågan ökade blev större och större. Bland flugbindningsmaterialen minns Arne bestämt att det förekom påfågelsfjädrar, ögonfjädrarna. Sådana fanns också kvar i hemmet långt efter det att flugbindningen avslutats, men varifrån de kom vet han inte. Hans minnesbild från barndomen är också, att när Gunvor satt och band i köket, så låg det stora mängder med material på bordet, och det fanns många olika färger på materialen. Sannolikt var det skogsfågel av olika sorter, men helt säkert var det också färgade dun och fjädrar från tamhöns och tuppar.


Alma Nordlund lärde sig tidigt att det inte behövdes något städ för att binda flugor. Den lilla kroken hölls fast mellan tummen och långfingret.

  Med utgångspunkt i Hedeflugornas mönsterbeskrivningar och med kunskapen om att många olika skogs- och andfåglar i varierande ålder har fjädrar, som väl inbundna på de sparsamt dressade och små Hedeflugorna liknar varandra i hög grad, så vågar jag mig också på en gissning att man substituerade friskt. Men det var ett både nödvändigt och naturligt inslag i flugbindningen. Flugorna skulle ju fram. Var det februari och gräsandsvingpennorna började ta slut, så ligger det nära till hands att tro, att man kunde substituera med exempelvis tjäder eller kråka. Vi skall också komma ihåg att Hedeflugorna är gjorda för att fiska med. De tillverkades med enkla verktyg och som regel på små krokar, och seriens karakteristiska klippta, eller "stubbade", hackel var snarast ett sätt att få fjädrarna att passa till storleken på de många gånger små krokarna. Det är omvittnat att de tog bra med fisk. Särskilt Mustadkrokarna, eftersom den krokmodell som användes var en storlek mindre jämfört med något annat märke idag. Dåtidens storlek 12 på Mustadkrok motsvarar storlek 14 för de flesta krokmärken idag. Och hur många hackel finns på en vanlig bondtupp som matchar storlek 14?


Öring 7,56 kilo Ljusnan i Hede

  Arnes mor färgade sommartid också en hel del fjäder själv ute i den stora tvättgrytan, "pannmuren", och Arne minns särskilt en starkt koboltblå färg. Hon var runt i gårdarna på materialjakt och fick bland annat tuppfjädrar. I de fall hon fick en hel fågel, hamnade fågeln på matbordet och fjädrarna gick till flugor. Konstigare än så var det inte.

  Härjedalsflugan

  Flugor bands, tiden gick, och 1947 flyttade familjen Sundquist vidare till Enköping nere i Mälardalen där Arnes far fick arbete på en bilverkstad. Gunvor fortsatte emellertid att binda åt Fick och skickade upp flugorna med posten. Det hände också att Fick kom på besök till Enköping, dit han reste hela vägen från Hede på sin motorcykel, en DKW av 30-talsmodell. Säkerligen en mycket dryg färd på den tiden.


Sik 2 kilo Ljusnan i Hede

  Någon gång en bit in på 1950-talet började Gunvor tillverkning av flugor i egen regi under namnet "Härjedalsflugan". Hon lät också trycka pergamentpåsar som flugorna levererades i. Vad Arne kan minnas så var detta sannolikt parallellt med tillverkningen av Hedeflugorna, och hon hade med all säkerhet både Ficks godkännande och gillande av detta. Vilka dessa mönster var och hur de skilde sig från Hedeserien eller andra vid den tiden förekommande flugserier är emellertid höljt i dunkel. Bland det som Arne har kvar av sin mors flugtillverkning finns endast pergamentpåsarna samt lite flugor, helt eller delvis avslutade. Men det är osäkert om just de tillhörde Härjedalsflugan eller Hedeserien. Någon är på lite större dubbelkrok, och lite mer färgglad, men Arne minns också att flugorna på de största krokarna Gunvor band åt Fick var just färgglada. Kanske någon av läsarna har minnen av Härjedalsflugan som förekommande märke på våtflugor från den tiden? Mot slutet av 1950 talet upphörde emellertid Gunvors flugbindning, som kanske hade hållit på i ungefär 15 år, och inte heller Härjedalsflugan tillverkades mer. Arnes mor gick bort 1995, och denna artikel är således i sin helhet baserad på Arnes egna minnen från den tiden samt något från artikeln i tidningen Härjedalen.


Harr 1,7 kilo Ljusnan i Hede

  Avslutningsvis kan också sägas att Oskar Fick utan tvekan var en profil i sin bygd, inte minst när han kom dundrande på sin förkrigs-DKW, och jag skall förmedla en historia från Arne, som han i sin tur fått höra den genom sina föräldrar, och som har rykte om sig att vara sann, nämligen att Fick hade sina egna "hemliga" ställen som han gick och fiskade vid, och när det kom utsocknes folk och det började bli för trångt om plats, så kunde det hända att Fick lade upp en daggmask på smörgåsen för att skrämma bort besökarna! Det sägs ha gett effekt. Ett bevis på att Oskar dessutom var snabbtänkande och att han hade affärssinne med "sunt bondförnuft", är att han beställde levande tuppar för att få färskt dun till flugorna. Tupparna kom med tåg till järnvägsstationen i Hede, där Oskar hämtade dem. Hemkommen tog han kål på dem och befriade dem genast från sitt dun. Därefter var det dock bråttom! Han tog de numera halvnakna tupparna och for iväg på sin gamla DKW för att sälja dem till ortsbor innan köttet blev dåligt. Han hade alltså sitt dun gratis, då ortsborna betalade för tupparna! Onekligen en profil av ett slag som det tyvärr inte finns så många kvar av idag!

God fisketur i Hede med Hedeflugan!

Copyright 2010 Text: Anders Isberg och Horst Kuehne. Bilder: Håkan Persson, tH arkiv, Anders Isberg, Peter Andersson, Horst Kuehne. Layout och sammanställning: Horst Kuehne.

Denna artikel är från början publicerad som en 12-sidig broschyr i A5 format som Horst Kuehne utvecklade och sammanställde som en hyllning och tack för Oskar Ficks och hans dotter Alma Nordlunds fantastiska arbete.

www.bokaharjedalen.se   -   Fiske i Hede

Vill du veta mer om Hedeflugorna:
Boken "Hedeflugan" av Helge Jonsson, utgiven av Incorema
Artikel: Dunkrokstillverkning på 1940-talet av Anders Isberg
Artikel: Hedeflugorna, av Gunnar Johnson 1982

 

Till Flugfiske Magasinets startsida

 

För att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar.
Här är mina rekommenderade inställningar

Var vänlig och respektera lagen om upphovsmannarätten.  Kopiering eller annan mångfaldigande av innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet Rackelhanen" är ej tillåtet.

© Mats Sjöstrand 2012

Om du har några kommentarer eller frågor angående Magasinet så kontakta gärna mig.

Hälsningar
Webbmaster
Mats Sjöstrand

 

   

Annonsbar
Sponsorpolicy / Våra sponsorer:

Sportfiskemässan i Stockholm/Älvsjö 2018

Julklappstips på presenter.se

Annons för www.settern.se

Huntyard & Berras Allt inom flugfiske

Annons för UNI-products, www.uniproducts.com

Annons för fiskeflugor.se

Laxfiske på Bårdshaug Herregård, Norge

Salmon fishing on river Spey, Scotland

Intresserad av att annonsera här?
Kontakta Mats