Till Flugfiskemagasinets startsida Flugfiskemagasinet Rackelhanen Uppdaterad
2016-07-11
English version
 

Juninatt med harren
Av Rolf Smedman 1981

Juninatt med harren, av Rolf Smedman © 1981

  För inte så många veckor sedan låg jag på isen och kik-metade harr. Dom var inne på halvmeterdjup och jagade bäcksländenymfer som kläckte när solen värmde på isen. På morgnarna bubblade orrspelet över sjön och rödhaken silverkvillrade från en grantopp, när jag bredde ut renfällen.

  Jag fiskade på en tians krok med en spole av tenn som lötts på. Över krokspetsen en maggot. Harren under isen är spännande att fiska, den kommer farande som ett grått streck och tar så att det fräser i linan. Det känns som ett öringhugg. När harren inte vill ta, går den och cirklar kring betet, stöter till det med nosen eller viftar med stjärtfenan, så där lagom föraktfullt. Då kan den nästan ge gråa hår, den är omöjlig att lura.

  Min harrsjö ligger i Östjämtland, genomflutet av Gimån. Det har gått ett par veckor in i juni, när jag nästa gång får tillfälle att komma hit. Strömmen som i våras bara kvillrade mellan stenarna, har vuxit till en älv, vintern har varit snörik och vårflöden är den högsta på flera år. Men det är sommarvarmt i luften och lövgrönskan lyser upp de mörka skogshöjderna kring ån.

  En svag, mild västan prasslade i löven och jag gav mig inte mycket tid till att stöka i stugan, packade bara upp det viktigaste, innan jag gav mig ner till strömmen för att se om någon harr hade kommit.

  Det är likadant varje år. Hur gammal man än blir, känns det nästan som en feber i kroppen innan man får stå vid sin älskade ström med flugspöet i handen. Det ligger så mycken förväntan i luften och även om fisket så här i början av säsongen inte är så bra, räcker det bara med att få vara här, sitta vid stranden och lyssna till bruset av forsande vatten som skummar kring strömmens stenar.

  Vänta ut harren

  De här första timmarna i strömmen gav ingen fisk, kanske skulle jag behövt en sjunklina och tunga nymfer som kunnat leta sig ner i gropar bakom stenarna för att få en harr att ta. Men nu är jag inte personligen så förtjust i att jaga efter harren på det sättet. Även om det ibland kan vara effektivt, så tycker jag det mera påminner om mete än flugfiske.

  Några timmar senare är jag där igen, men då har det börjat luta mot kväll och skuggorna har blivit längre. Vinden har stillnat alldeles och myggorna dansar i strandkanten. Svartpannan, kaffe och annan förning finns i ryggsäcken och en extratröja, som kan bli bra att dra på när natten kommer. Nu ska jag vänta ut harren och vänta länge, om det behövs. Jag vet att den finns här, jag har träffat flera som fått fin harr på maskmete och någon gång måste den ju upp och visa sig.

  När solen äntligen gömmer sig bakom västerbergen, börjar rödvingetrastarnas nattkonsert på allvar. Jag sitter nere vid Lillselet och fyrar på med törved under pannan, den tunna blå röken stiger rätt upp i luften innan den skingras för ett omärkligt vinddrag. Stoppar pipan många gånger mellan påfyllningarna av svartkaffe i kåsan. Lyssnar, ser, känner mig tillfreds med att bara finnas till och ha förmånen att jäst kunna lyssna och se. Att bara få uppleva den här natten i midsommartiden, då ljuset aldrig slocknar. Solrodnaden dröjer sig kvar på norrhimlen, om bara några få timmar stiger den igen och skapar en ny dag.

  Morkullorna sträcker över selet i samma banor som de flugit i hundratals år. Ibland är de två och då blir flykten vingligare, de jagar varandra i pilsnabb flykt och silhuetterna ser ut som svarta, virvlande sotflagor över grantopparna.

  Flugspöet vilar mot en fallen tallstam, inte ett vak har jag hittills sett. Strömmen är till synes alldeles livlös. Tunna dimstråk börjar svepa över strömmen nedanför selet, tätnar allteftersom temperaturen sjunker. Snart ligger skogen på andra sidan gömd i ett grått dis, bara de taggiga grantopparna står som svarta silhuetter mot himlen. Jag får ta på mig den varma extratröjan när elden falnar och inte ger någon värme längre.

  Klockan är över elva när jag hör det första vaket, men det slår inte ut på selets blankvatten utan i snabbstrykan nedanför. Då ligger dimman så tät att jag bara kan se de närmaste stenarna, allt annat försvinner i ett töcken.

  De flesta fiskare säger att när dimman kommer är det lika bra att sluta fiska. Ingen fisk hugger då, det är lönlöst att ens hoppas. Men jag har den erfarenheten att det är skillnad på dimma och dimma. Just den här tiden, kring midsommar, har jag haft många fina strömfisken i dimma, i synnerhet efter harr. Senare, i juli, blir kvällsdimman ett otyg och då är det ingen ide att fiska när den kommer. Men juninätternas dimma är av en helt annan sort, vänligare.

Hoppande harr,  av Rolf Smedman © 1981

  Den erfarenheten kommer inte på skam nu heller, efter bara några kast hugger en harr. Det är tveksamt om den håller måttet, men den får slinka ner i korgen, eftersom det är sommarens första. Jag får släppa tillbaka flera fiskar, det är mycket småfisk i farten, ibland kommer vaken tätt, tätt.

  Inte förrän jag flyttar mig en bit nerefter stranden, där strömmen börjar stillna lite, får jag en harr i halvkilostorlek. Där kommer inte vaken så tätt, men harrarna är större. Jag fiskar med en mycket tunn nymf, en tians krok med bara ett slarvigt skalat påfågelherl på och när den stripar över fisken, kommer hugget tveklöst.

  Det verkar som harrarna står ganska högt i ytan, de går inte ner till botten mellan varje vak och nymfen måste passera alldeles över ögonen på fisken om den ska kunna se den.

  Så tar det slut

  I över två timmar vakar harrarna i strömmen och några fina hamnar i korgen. Jag flyttar mig inte många meter nerefter stranden under den tiden, har fullt upp med att servera nymfen. Men så tar det slut, alldeles plötsligt. Dimman ligger lika tät som tidigare, men det korta nattfisket är över. Inte ens småfisken vakar längre.

  Medan jag fyrat på under pannan och rensat fisken, har himlen ovanför granskogen blivit rödare, men det ska dröja ett par timmar än innan solen stiger och dimman skingras.

  Jag tar god tid på mig att gå upp till stugan. En slaguggla kommer lågt flygande över ett hygge, slår till en kort stund på en torr tallgren och försvinner sedan med mjuka vingslag in i tätskogen. Ett par rödvingetrastar varnar där den försvunnit.

  Den här ljuva tiden skulle man egentligen inte behöva någon sömn, det händer så mycket dygnet runt som är synd att behöva missa. Men när solen sjunker sitter jag säkert nere vid kaffeelden vid Lillselet igen...

Av Rolf Smedman © 1981

 

 

Till Flugfiske Magasinets startsida

För att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar.
Här är mina rekommenderade inställningar

Var vänlig och respektera lagen om upphovsmannarätten.  Kopiering eller annan mångfaldigande av innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet Rackelhanen" är ej tillåtet.

Mats Sjöstrand 2016

Om du har några kommentarer eller frågor angående Magasinet så kontakta gärna mig.

Hälsningar
Webbmaster
Mats Sjöstrand

 

 

 

 

Annonsbar
Sponsorpolicy / Våra sponsorer: