Till Flugfiskemagasinets startsida Flugfiskemagasinet Rackelhanen Uppdaterad
2016-09-15
English version
 

Havsöringen och torrflugan
Av Richard Plate 1975

  Hittills har torrflugefiske efter havsöring knappast gett några resultat i svenska vatten. I vissa norska älvar däremot är det en hävd vunnen och under lämpliga förhållanden effektiv metod. Om det norska torrflugefisket efter havsöring; dess historia, nuvarande förutsättningar, metodiken m.m. berättar här Richard Plate.

Illustration av flugfiskare, av Rolf Smedman

  Det var i mitten av augusti och mycket varmt. Solen hade pressat på mellan fjällväggarna ned mot älven i dalbottnen i veckotal och vattnet runnit undan, så att det var lägre än jag någonsin sett det. Fisk fanns det gott om men den var oerhört skygg, kunde inte vara annat i sådan belysning och så försvinnande klart vatten.

  Jag fiskade torrfluga - det mest effektiva under de förhållanden som erbjöds. De närmast föregående dagarna hade givit godtagbart utbyte. Nu stod jag i nederkanten på Bruhölen, beredd att inleda förmiddagens övningar. Jag hade bundit på en yvig, rödbrun Bivisible, vit längst fram vid huvudet. Den borde jag ha en god chans att se även en dag med så svåra reflexer i blankvatten och virvlar som den här.

  Flugan såg jag också mycket väl. Däremot såg jag aldrig fisken, när den tog. Lika bra var det. Om jag sett den skulle sannolikt vår bekantskap ha blivit ännu kortare än den blev. Flugan skulle just börja dragga och jag var beredd att lyfta när den plötsligt blev borta. Under dylika omständigheter kunde jag inte missa krokningen.

  Fisken var mycket tung. Jag kände genast i spöt att det var ganska lite jag hade att sätta emot. Men den var snäll. Kom emot mig och jag fick se en fantastisk syn. Fast i änden på min "sytråd" med flugan skymtande längst in i mungipan mot min strandbank simmade lojt den största havsöring jag sett i Aurlandselva. Det var en av dessa breda, trygga fiskar, som sällan låter sin jämvikt störas och stundom kan landas förbluffande lätt.

  Om jag haft en skicklig klepper vid min sida föreställer jag mig att jag skulle haft en god chans att börja diskutera rekordnoteringen för älven, men nu var jag ensam och inte tillräckligt kallblodig för snabb reaktion. Alltså simmade öringen vidare upp efter strandskoningen, innan den vände ut i strömmen igen. Fortfarande gick den mycket lugnt och jag hade hämtat mig tillräckligt från den första upphetsningen för att börja planera. "Hålla mig nedströms om den, hålla den igång hela tiden, inte skrämma upp den, gasta på första bästa människa att jaga hem efter Torstein eller Olav eller Eirik". Ja, så släppte flugan. Helt oförklarligt.

  Torrflugefisket - en revolution

  Som så ofta ifråga om kvalificerat sportfiske var en engelsman först om att upptäcka havsöringen som torrflugefisk. Hans namn var T T Phelps och han fiskade i Laerdalselva varje år från 1902 till 1939 med undantag för de fyra åren under första världskriget. Sin första havsöring på torrfluga tog han redan under sitt första norska fiske. Sedan fullkomnade han under sina decennier vid älven en torrflugeteknik i alla avseenden att jämföra med nyskapande inom andra discipliner - exempelvis den samtida A H E Woods laxfiske med slak lina.

  T T Phelps var en god representant för sin tids England, en man skolad på olika håll i världen att aldrig tappa fattningen, att aldrig ge upp, att aldrig visa sina känslor. Det fanns många som han men en del av imperiebyggarnas egenskaper saknade han och det är det som gör hans sammanfattning av sitt fiskarliv - "Fishing dreams" heter boken - till en så njutningsfylld läsning.

  T T Phelps älskade Laerdalselva, bygden och människorna. Det är stor skillnad på honom och på Anthony Buxton som härjade i granndalen - alltså vid Aurlandselva. Buxton kunde förvisso också fiska havsöring på torrfluga. Han gör i sin "Fisherman naturalist" fullt klart att de enda varelserna av högre dignitet att ta hänsyn till i Aurlandsdalen var just havsöringarna. Dessa smakade dock inte lika gott som dem han fångade i "good old England".

  De båda nämnda älvarna måste ha varit paradiset för en havsöringsfiskare ännu på 30-talet. Phelps berättar om hur ingen egentligen brydde sig om havsöringen, när den i enorma skaror invaderade älven trefyra veckor efter det laxen kommit. Torrflugefisket kom därför att betyda en revolution. De bästa sträckorna blev snabbt mycket begärliga och kom att betinga lika höga och högre arrenden än de bästa laxpoolerna. Det ansåg Phelps var helt i sin ordning, ty "kilo för kilo är havsöringen gamle Salar helt överlägsen".

  Förutsättningarna för att komma åt ett gott torrflugefiske efter havsöring har radikalt förändrats sedan Phelps och Buxtons tid. Visste de båda herrarna att deras respektive älvar byggts ut för vattenkraft, så skulle de rotera i sina gravar. Skadan av dessa utbyggnader kan ännu inte beläggas - däremot är det ingen tvekan om att effekten kommer att bli negativ. Fortfarande är dock Laerdalselva och Aurlandselva världens förnämsta älvar för torrflugefiske efter mycket stor havsöring - tillsammans med ytterligare ett fåtal norska älvar, huvudsakligen på Vestlandet, de egentligen enda värda att anstränga sig för.

  Jag har ett intryck av att antalet goda torrflugefiskare minskat avsevärt. Mina senaste fisken i Aurlandselva har visserligen varit förlagda lite väl tidigt i säsongen för torrflugan, men även när jag fiskade senare föreföll det mig som om jag var ganska ensam om mitt arbetsamma spöviftande. Jag kan för all del ha misstagit mig. Jag hörde att gamle Paul Rieber - över åttio och med på Buxtons' tid - tog en femkilos fisk i augusti i fjol på sitt förkrigs-Koh-i-Noor spö.

Birds Stonefly, Brown Bivisible
Birds Stonefly och Brown Bivisible

  Stenflugan

  Varför går stora havsöringar upp till torrflugan? Den frågan har ställts många gånger och såvitt jag vet inte fått något tillfredsställande svar. Tills vidare är det alltså bara att acceptera detta naturens under. I fortsättningen är det dock möjligt att peka på en del faktorer, som förefaller att påverka huggfrekvensen. Den oerhörda anhopningen av fisk på Phelps och Buxtons tid verkade givetvis befrämjande på fisket och det berodde inte enbart på antalet som sådant. Däremot spelade konkurrensen mellan fiskarna en väsentlig roll. Här torde också finnas förklaringen till att torrflugefisket numera inte kommer i gång lika tidigt i säsongen. Älven måste stockas upp först, helst med flera fiskar i varje höle för att det skall bli någon fart. Både Phelps och Buxton uppehåller sig vid insektslivet utmed de båda älvarna men kan inte särskilt troligt göra samband mellan detta och havsöringens tagvanor gällande. Båda intresserar sig i synnerhet för stenflugan. Som de flesta andra fiskare kunnat notera påpekar de att havsöringsfisket förbättras i den takt som stenflugesvärmningen kommer igång. Det är för övrigt lustigt att lägga märke till hur olika tiders fiskare reagerar helt lika för stenflugan. Phelps skriver förälskat om det vänliga, sammetslena lilla krypet, som i mörkret smeker fram på fiskarens ansikte, hals och händer. Jag har själv vid något tillfälle uttryckt mig nästan identiskt.

(Red's not: Stenfluga - namnet kommer från engelskans Stonefly som numera kallas Bäckslända i Sverige)

  Kruxet med stenflugan och havsöringen med avseende på svärmningstid och bästa huggperioder är att det inte finns något samband. Bästa torrflugefisket har man under klara eller blott lätt skyade dagar från tio på förmiddagen och fram till ett-tiden. Stenflugesvärmningen är å andra sidan mest intensiv under dygnets mörkaste timmar. Nu är det dock möjligt att öringen tar stenflugan på ytan i mörkret. Jag har många gånger i ljumma sensommarnätter suttit och lyssnat till plasket utifrån älven. En del fiskare gör gällande att det rör sig om fisk på väg uppför älven. Att det förhåller sig på det sättet är det ingen tvekan om, men jag kan inte bortse från att det dessutom skulle kunna handla om stenflugkalas. I alla händelser är fisken på hugget - våtflugefisket ger ofta snabba, hårda mycket intensiva napp av fisk som släppt av på försiktigheten.

  Blindfiske

  Torrflugefisket efter havsöring är mycket spännande och mycket påfrestande. Spänningen kommer sig givetvis av att det ofta handlar om stor fisk, men också av att man inte sällan ser den stiga från sin lega upp mot flugan och att drillningen är ett äventyr. För det mesta gäller det att följa med utmed älven i terräng som rätteligen bara tillåter mycket långsam förflyttning, och här måste man i stället vara minst jämsides med fisken därute, helst några steg före.

  God kännedom om en älvsträcka är förutsättningen för torrflugefisket. Det betyder att man måste känna till var ståndplatserna finns, så att man kan lägga flugan rätt. Inte sällan är det möjligt att se den fisk man avser att pröva och då är det givetvis en stor fördel om man har en medhjälpare som dels kan dirigera kasten, dels notera om fisken reagerar. En fisk som antyder sitt intresse genom att lyfta från botten ger indikation om att här kan kanske saker komma att hända. Strömförhållandena, ljusbrytning, etc kan emellertid göra det omöjligt att få besked om vad som sker nere i vattnet. Det tvingar fram tillämpat blindfiske. Själv har jag haft störst framgång på det sättet. Det beror på att jag krokar säkrare om jag inte så att säga är med från början. Min självkontroll är nämligen begränsad!

Stigande havsöring, av Rolf Smedman 1975 ©

  Metodik

  Det finns många förslag till hur man skall bete sig vid krokningen av en havsöring. Gäller det mindre exemplar, upp till ett kilo, duger ett tillslag som vid vanligt strömfiske, men ju större havsöringen är desto långsammare är han i sina åthävor. Att rabbla den ena eller andra ramsan, räkna ett stycke eller dylikt förefaller mig för uniformt. Det enda jag kan råda till är att vänta med tillslaget tills fisken i sin helhet gått ned. Det är ett svårt nervprov, men man klarar det sedan man några gånger fått bevisat att den stora blanka öringen är mycket senare med att spotta än sin bruna inlandssläkting.

  T.T Phelps metodik för torrflugefisket har inte reviderats i nämnvärd utsträckning. Det beror naturligtvis på att ingen kommit på någonting bättre. Phelps gör gällande att alla sträckor som håller havsöring och inte gärna är djupare är två och en halv meter, med stor framgång kan försökas med torrfluga. Själv vågar jag nog påstå att öringen kan komma från betydligt djupare legor än vad Phelps säger, men det förutsätter goda förhållanden, alltså vatten där flugan syns väl och inte rör sig för fort. I den av Jan Ekman besjungna Pottan i Aurlandselva stiger havsöringen från fyra-fem meters djup. Detta för att ta ett exempel. Tänk er att länge och väl se en väldig fisk komma upp mot flugan!

  Det vanligaste är emellertid att man fiskar under samma förhållanden och på samma sätt som T. T Phelps och Anthony Buxton gjorde för sjuttio år sedan. Det betyder att man placerar sig så lågt som möjligt, kanske knästående, kanske nedom några stenar - för att inte jaga undan den skygga öringen - och att man lägger sina kast i en solfjäder rakt och snett uppströms. Själv placerar jag flugan på tre punkter ut från strandbanken räknat och gör sedan om manövern med två förlängningar efter varandra, vilket alltså betyder nio kast från varje kastposition.

  Tiden för varje drift varierar med strömhastigheten, men merendels rör det sig inte om många sekunder. Det gäller alltså att mycket snabbt samla upp lina för att vara förberedd för krokning eller nytt kast. Av självklara skäl är det här en konditionskrävande sysselsättning. En inte tränad kastarm domnar ofelbart bort mycket snart! Kastandet ställer givetvis höga anspråk också på det spö man använder. Själv anser jag att ett bra torrflugespö för havsöring skall vara nio fot, varken mer eller mindre. Effektivast är toppaktion, men också jobbigast. Jag har ett par träspön som slår som en häst sparkar, och det kan tänkas att de har ett och annat att göra med mina inflammerade muskelfästen i underarmen.

  Ögonkontakt

  Det kan förefalla som en truism men inte desto mindre måste det sägas: aldrig så effektivt kastande blir meningslöst om man inte hela tiden har ögonkontakt med flugan. Med de ljusbrytningar som förekommer i en snabb älv låter detta med kontakten lättare och mera självklart än det i själva verket är. Bortser man från de lägen då det inte är möjligt att se flugan (!) skall den alltså vara konstruerad med avsikt att vara väl synlig för såväl fiskare som fisk och därtill locka den senare.

  Vanliga hackelflugor exempelvis av typ Coch-y-Bondhu, bundna med mycket styvt tupphacket för flytförmågans skull, duger. Det rödbruna hacklet har också erfarenhetsmässigt visat sig synas bra. Det gives emellertid ett flertal specialflugor av vilka den mest kända emanerar från T. T Phelps' "Standard nr 1". Den är bunden med styvt tupp-hackel i rödbrunt och blått (andalusian) och har "horn" av dovhjort blandat med några strån grävling. Kroppen i den moderniserade och förenklade form av flugan som binds av bl.a Olav Olsen i Laerdal, består merendels av gul eller i en del fall röd ull. Den där lilla färgklicken är mycket väsentlig för synligheten.

  Så går den stora havsöringen upp och tar fjädertussen med dovhjort, grävling och allt. Lyckas man med krokningen bör man sedan ta saker och ting försiktigt. Tafsen är ju inte mer än 0,22 i änden! Allt övervåld besvaras omgående med att öringen går ut i kölen. I stället skall man alltså försöka stanna nedströms om fisken och med mycket små åthävor hålla den i rörelse. Ju tröttare den blir desto mindre benägen blir den att utsätta sig för vedermödorna i storströmmen. Men ger den sig iväg - ja; då gäller det att försöka hålla minst jämna steg nedöver.

Lycka till och akta benen!

Text av Richard Plate © 1975
Illustrationer av Rolf Smedman © 1975

 

Till Flugfiske Magasinets startsida

För att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar.
Här är mina rekommenderade inställningar

Var vänlig och respektera lagen om upphovsmannarätten.  Kopiering eller annan mångfaldigande av innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet Rackelhanen" är ej tillåtet.

Mats Sjöstrand 2016

Om du har några kommentarer eller frågor angående Magasinet så kontakta gärna mig.

Hälsningar
Webbmaster
Mats Sjöstrand

 

 

 

 

Annonsbar
Sponsorpolicy / Våra sponsorer: