Till Flugfiskemagasinets startsida Flugfiskemagasinet Rackelhanen Uppdaterad
2016-12-19
English version
 

Historien upprepar sig - eller veteranmaterialens återkomst?
Av Anders Johannesson 2005

Olika material i fiskespö

  För ganska precis trettio år sen gjorde splitcane come back som spömaterial. Det var det inte många som trott på femtiotalet när de då nya glasfiberspöna började sitt segertåg. Glasfiberspönas jämna kvalitet och låga pris populariserade flugfisket. Glasfibern var underhållsfri och kunde inte ens angripas av röta som misskötta canespön. Många av oss har sett spömodet förändras med tiden. Sett långa, grova reservoirspön för sjöflugfisket med klumplinor, korta spön för midgefiske eller långa spön för lätt lina för att nämna några av de evangelier som varit i ropet sedan dess.

  Samtidigt med att bambu åter blev tillgänglig som material till splitcanespön, i början på sjuttiotalet, gick utvecklingen framåt på andra håll.

  I litteraturen finns beskrivet hur det gick till år 1974 under "Theodore Gordon Weekend" på Essex House i New York, där många flugfiskare hade samlats för att snacka flugfiske. Efter en paneldebatt om flugspön satt Charles De Feo, Everett Garrison och Ernest Schweibert i baren, när Don Phillips gjorde entré och frågade om de hade femton minuter till övers. Med sig hade han ett hemmagjort spö försett med en Hardy Flyweight rulle och en brittisk silkeslina. Spöet var en kopia av Leonards 37L, vanligtvis kallat "Baby Catskill"

  Under kristallkronorna i balsalen provkastades spöt som alltså var en kopia av det berömda splitcanespöt. Det var första gången boronspöet visades för utomstående. I april samma år tog konstruktören världens första öring på ett boronspö! Detta nya material beskrevs i en artikel av Lars Ivarsson i tidningen Flugfiske i Norden nr.5 1979.

  Ungefär samtidigt lanserades de första flugspöna av kolfiber och de har dominerat marknaden de senaste decennierna.

  Historien upprepar sig?

  Sedan några år finns det återigen glasfiberspön på marknaden från ett flertal firmor. Det är främst amerikanska tillverkare, men åtminstone en anrik europeisk tillverkare finns med på shoppingkartan sedan 1998. Fast de säljer sina produkter enbart i USA. De kunde inte lämna någon information från sin Country Store i anslutning till fabriken utan hänvisade till sin distributör i New York.

  Dessa spön saluförs som handbyggda och utrustade med förstklassiga tillbehör. Samtliga spön jag sett utannonserade ligger tveklöst i det övre prissegmentet.

  Glasets historia

  Redan tidigt sjuttonhundratal förutspådde den franske fysikern Reaumur att det skulle kunna tillverkas trådar av glas så tunna att de kunde böjas, men det skulle dröja ända till slutet av 1800-talet innan en klänning sydd av glasfibertyg visades i Paris.

  Den kände amerikanske flugfiskaren E R Hewitt lär före andra världskriget ha prövat att simulera ett splitcane-material. Han placerade nylonfibrer över en taperad träkärna och bakade in fibrerna i plast. Det visade sig inte tillräckligt starkt.

  Under 1940-talet såg de första spöna av glasfiber dagens ljus. Det lär ha varit en Mr Robert Gayle och Mr McGuire, båda från Missouri, som låg bakom innovationen. Det är inte fastställt huruvida de arbetade tillsammans eller ej. Det var massiva klingor med fyrkantig form som slipades ruda. De blev ingen succé; delvis för att det var tunga, men också för att deras aktion inte var den önskade. Dessa produkter tillverkades av Phantom Rods respektive Lionel Corporation som även tillverkade modelljärnvägar, deras spön kallades Sol Glass.

  Kring 1945 - efter krigsslutet, när materialet blev mer tillgängligt för civila applikationer - började det lossna på allvar när glasfiberarmerad plast kunde användas för att göra rörbyggda spön. Ungefär samtidigt dyker det upp två olika metoder att tillverka ihåliga klingor.

  Dr G. G. Havens, med bakgrund i flygindustrin, tog en duk som hade vävts av glasfibertrådar och lindade runt en stålstav tillsammans med ett bindemedel. Stålsstaven kunde tas bort efter att bindemedlet hade torkat. På så vis uppstod ett rör. Denna grundprincip används än idag för att tillverka rörbyggda klingor. Detta pionjärarbete uppstod i Kalifornien hos Narmco/Conolon. Göte Borgström skriver i Historien om ABU, utgiven 2003, hur de kommersiella turerna gick när ABU Garcia kom in i bilden, om än långt senare. Rekommenderas för den som är kommersiellt intresserad.

  Den konkurrerande tillverkningsprocessen togs fram av Dr A M Howald. Även här användes en demonterbar stålkärna. Runt kärnan virades fibrer efter ett visst mönster. Med tiden skulle det visa sig att denna process mest lämpade sig för spön med grova toppar. Shakespeare är för alltid förknippade med denna tillverkningsmetod för sina Wonderods. För oss skandinaver går nog tankarna främst till norska Tjöstheim.

  På sätt och vis är glasfiberspön betydligt mer hantverk än splitcanespön. Materialet är inget naturmaterial utan har skapats av mänsklig hand. Givetvis är fibermaterialen i grund och botten framtagna för andra ändamål än fiskespön. Den totala volymen skulle vara för liten för det. Glasfibern framställs av glaskulor som smälts och pressas genom munstycken med mycket små hål. Detta ger en så tunn fiber att den kan böjas utan att gå av. Ett mycket stort antal fibrer buntas så ihop till en tråd. Dessa tunna trådar tvinnas ihop till ett garn, som sedan vävs till en duk.

  De ingående trådarna vävs samman enligt olika mönster. De får olika egenskaper beroende på proportionerna mellan längs- och tvärgående trådar i den färdiga duken. Dessutom kan givetvis trådgrovleken varieras. Målsättningen är att det skall finnas mest material i klingan där det behövs bäst. Konstruktören har i huvudsak tre egenskaper att spela med: styrka, styvhet och densitet.

  Proportionerna mellan glasfiberväv och bindemedel var ungefär 70/30 i viktprocent. Kring en konisk stålstav lindas en trekantig duk av glasfiberväv. Taperingen erhålls genom formen på trekanten och givetvis stålstavens form. För att fixera väven kring stålstaven lindas en cellofantejp runt klingan. Denna eliminerar även eventuella luftblåsor. Under härdningen i ugn krymper cellofantejpen cirka sju procent. En bekant med stor erfarenhet nämnde att det inte var självklart om tejpen skulle vara elastisk eller ej när den lindades.

  Nåväl, när hela paketet har stelnat så skall stålkärnan dras ur röret vilket kräver stor kraft. Sedan uppstår den verkliga stötestenen som diskuteras proffsen emellan. Nämligen huruvida tejpen skall slipas bort eller inte? Detta förefaller att vara minst lika omdiskuterat som frågan om slipning eller inte av bambu...

  Oslipade klingor släpar på onödig dödvikt, medan slipade klingor kan ge upphov till olägenheten ojämn godstjocklek vilket i sin tur bidrar till ryggrad. Detta med ryggrad är något som måste minimeras på kvalitetsklingor av bambu. En sådan kan också uppkomma på grund av bland annat luftblåsor, ej centrerad stålkärna, ovala rör etcetera.

  I tidernas begynnelse användes så kallad E-glass vilket sedermera kom att ersättas av S-glass. Allt eftersom tiden fortskred kom nya varianter: Fenolklingorna hade nackdelen att de kunde vara fulla med porer. Dessutom kunde de inte färgas. Polyester- och epoxyvarianter tog vid. Epoxy som bindemedel används i dagens kolfiberspön. Som så ofta, beträffande materialsidan, råder det kraftigt delade meningar om vad som är lämpligast.

  Under lång tid koncentrerades utvecklingen av glasfiberklingorna inte mot att förbättra dessas tekniska egenskaper, till nytta för själva fisket. Som en konsekvens av de bristfälliga egenskaperna kom det huvudsakliga försäljningsargumentet att utgöras av att glasfiberspöna var billiga. Detta, i kombination med säljargumenteringen för egenskapen stryktålighet, har faktiskt kommit att påverka flugfisket till att bli vad det är idag. Däremot var glasfiberklingorna nog egentligen inte alltid riktigt så underhållsfria som man ofta gjorde gällande. För precis som på en plastbåt så måste ytskiktet hos dem vara intakt för att vatten ej skall tränga in och förstöra materialet.

  En del fabrikanter saluförde verkligt billiga spön på 70-talet. I mina tidiga tonår hade en klasskompis ett glasfiberspö med plastimiterat korkhandtag, ett handtag som verkligen gav blodiga skavsår!

  Holkarna

  De första glasfiberspöna hade samma typ av holkar som sina samtida canespön. Svarvade nickelsilverholkar eller dragna "plåthylsor". Allt eftersom tiden fortskred tillkom det nya metoder. Den så kallade spigotdelningen, det vill säga klingan kapas rakt av och i buttdelen monteras en massiv plaststav som är konisk och pressas in toppdelen innebar ett steg framåt. Men det fanns andra lösningar. Så hade exempelvis Powell-spöna en spigotholk av metall. Alla som fingrat på dessa spön minns säkert att de var en smula krokiga. I början av sjuttiotalet introducerade Hardy Brothers en spigot av kolfiber som antydde vad som komma skulle, bara tiden blev mogen. Trots allt var det egentliga genombrottet på holksidan 23 mars 1962 när Fenwiks Jimmy Green fick patent på den typ av holk som idag är helt förhärskande. Men visst, en riktig super Z, som brukar sitta på splitcanespön, blir betydligt dyrare än klingan. Inte minst inpassningen av denna är mycket tidsödande.

Spöbilder  I mitt spöförråd har jag ett gammalt grånat spö, signerat Geoffrey Bucknall (mannen bakom the Footballer nymph), en sjufotare för femmans lina. Det är snabbt och påminner ganska mycket om de aktionstyper som har varit populära under senare år för höga linhastigheter och långa kast. Med detta har jag fiskat i mer än trettio säsonger. Det är mattlackerat precis som GEM Skues rekommenderade i "Way of a Trout with a Fly2 en gång för länge sedan. Det är egentligen inget märkvärdigt spö i sig. Däremot är det intressant eftersom det var en av de tidiga modellerna som gick att köpa som halvfabrikat, där det bara vara att linda fast spööglorna. Sedan följde ju vågen med hemmabyggda spön. Vid den här tiden så gick ofta debatten om huruvida engelska respektive amerikanska spön var över- eller underklassade beträffande linvikten. Hur skall ett äpple smaka som man brukar säga ...

  Flugfiskaren, författaren och hotellägaren Charles C Ritz var ordförande i ett litet skomakeri för måttbeställda skor som låg ett stenkast från Place Vendome i Paris där hotellet finns än idag. Väl dolt i skomakeriets bakre regioner hade han sin experimentverkstad för flugspön. Där laborerade han fram sina "vario power", med glasfiber topp och en buttdel av cane. Fast han är nog mer känd för sina canespön tillsammans med Pezon et Michell. För övrigt kan nämnas att det var här som "after ski-bootsen" uppfanns av vår Monsieur Charles C Ritz!

  Även norska Hörgård har haft spön av olika material i samma klinga. För mer nytillkomna flugfiskare är det givetvis de svarta och gula Rackelhanespöna tillverkade av Kenneth Boström som de flesta tänker på när olika materialtyper kombinerat i samma spö diskuteras.

  Även i moderna kolfiberspön kan det förvisso finnas kombinerat olika kolfibermaterial i topp - respektive buttdel.

  För att få det helt perfekt så har det även funnits custom rodmakers som alltså har tillverkat skräddarsydda flugspön. En del av dem har haft tillgång till de stora fabrikernas resurser och experimenterat fram helt egna klingor under exceptionell produktionskontroll. En av de mest berömda i detta sammanhang torde vara Russ Peak, Kalifornien. Hans spön har ofta extremt korta metallholkar! Även känd från en artikel i tidningen Flugfiske i Norden nr 3/1979, där hans loop för fluglinor omnämns i artikelserien Brev från Preben.

  En annan profil i customsvängen är Fernando Claudio. Han var en period ordförande för Golden Gate Casting Club i San Fransisco. Han slipade egna mandriller och lät firman Fisher göra klingorna.

  En i sammanhanget intressant passus beskrivs i "The Orvis Story2 - hyllningsboken till företagets 125-årsjubileum - skriven av författarparet Austin Hogan och Paul Schullery. Den sistnämnde har för övrigt varit intendent för American Museum of Fly Fishing som tidigare hette Museum of American Fly Fishing. När Orvis fick försäljningsproblem med sina splitcanespön samtidigt som kolfibern var i dyraste laget så använde de sin produktionsutrustning för dessa till att göra glasfiberspön! Mellan raderna i boken framkommer att detta kanske inte var optimalt. Att använda samma tapering så där rakt av fungerade inte alls bra.

  Ur svensk synvinkel betraktat är det naturligt att lägga märke till svensken Bill Phillipson som föddes 1904 och utvandrade till USA 1923. Han byggde spön under eget namn såväl som åt de riktigt stora spelarna. Dessutom lär han ha producerat klingor till Powell. Det mest anmärkningsvärda eller säregna med hans egna spön är de ovala handtagen.

  Det finns även andra svenskar eller svenskättlingar i Staterna som dyker upp i historien. Erik von Reis och Joseph Carlsson. Dessa var verksamma under 40-talet i närheten av Detroit, Michigan. Action Rod hette företaget.

  James Hardy beskriver i sin bok The House the Hardy Brothers Built hur företaget 1954 byggde sina första glasspön kallade palaglas (jämför Palakona, cane) på klingor importerade från Tyskland. Under VM i casting -57 och -58 förbjöds han av direktörerna att använda glasfiberspön eftersom det kunde inverka på försäljningen av splitcane! Med tiden fick företaget hjälp från Fisher i USA att bygga upp en likartad produktionsanläggning som den de hade på andra sidan Atlanten. John E Tarantino - ofta kallad "the human casting machine" - initialer fick ge namn åt deras JET Series, som länge utgjorde måttstocken. Tarantino var rejält involverad i patentet på spigotholken. Detta hamnade dock i USA. Tarantino mördades 1973 när han en morgon var i färd med att öppna sin pappas butik i centrala San Fransisco.

  Med det nyvaknade intresset för såväl nytillverkade som begagnade glasfiberspön skall det bli synnerligen intressant att se om dessa får samma uppsving som splitcanespöna fick för cirka 30 år sedan.

  Många glasfiberpön, särskilt i kortare längder, är alldeles utomordentligt fina fiskeredskap, som förtjänar ett bättre öde än att bara förvaras i någon glömskans vrå. Den kanske bästa indikationen att det nu verkligen börjar röra på sig på den fronten är att Cortland, enligt företagets hemsida på internet, aviserar att de säljer en lina - en lina som sägs vara speciellt tillverkad och lämpad för just splitcane och glasfiberspön.

Text av Anders Johannesson 2005 ©
Bilder av Thommy Gustavsson 2005 ©

 

Till Flugfiske Magasinets startsida

Blue line

För att få den bästa upplevelsen av Magasinet gäller det att du har rätt inställningar.
Här är mina rekommenderade inställningar

Black line

Var vänlig och respektera lagen om upphovsmannarätten.  Kopiering eller annan mångfaldigande av innehållet helt eller delvis av denna och alla andra sidorna i "Flugfiskemagasinet Rackelhanen" är ej tillåtet.

Mats Sjöstrand 2016

Black line

Om du har några kommentarer eller frågor angående Magasinet så kontakta gärna mig.

Hälsningar
Webbmaster
Mats Sjöstrand

 

 

 

 

Annonsbar
Sponsorpolicy / Våra sponsorer: